Hur man hittar sina svaga punkter

Även om man är fullt inställd på och övertygad om att man på något sätt behöver förändra sig eller utvecklas, kan det vara svårt att veta var man skall leta efter något att förändra. Och visst är det ändå så att just de aspekter av en själv som man är blind för och därmed inte hittar ger störst utväxling vid förändring!

Hur gör man då för att hitta sina blinda fläckar, och samtidigt potentialen för utveckling? Jo, man tittar sig i spegeln. Kanske inte bokstavligen (men det kan också fungera), men titta på den spegling andra människor ger dig. Och då menar jag inte bara det de säger till dig, utan också det du tycker om dem, särskilt om du irriterar dig på andra människor, saker eller företeelser. Det är nämligen så att om du irriterar dig t.ex. på hur någon i din närhet beter sig, så kommer du att vara lika irriterad på dig själv om du gör samma sak. Och även om du inte brukar låta bli att ställa in disken i diskmaskinen (som exempel!), så har du om du irriterar dig på någon som inte ställer in i diskmaskinen ett osunt förhållningssätt till disk som inte står i diskmaskinen. Du själv ställer nämligen därför in disken i diskmaskinen av fel anledning, alltså av en dysfunktionell anledning!

I detta exempel kommer du själv alltså att må bra mycket bättre när du själv ställer in disken om du försöker få en bättre, konstruktiv inställning till din medmänniska som ibland inte ställer in disken i diskmaskinen. Genom att låta dig speglas i en medmänniska har du förbättrat livet för dig själv. Och för din medmänniska, på köpet!

Hur gör man då för att få en mer konstruktiv syn på sin irritation? Genom att till fullo acceptera och betrakta sin irritation. Då kommer du efter att ha tränat några gånger att få syn på orsaken till din irritation, och du har lärt dig något mer om dig själv. Irritationen kanske finns kvar (målet med personlig utveckling är som vanligt inte att bli av med känslor), men du kan istället agera konstruktivt på den. Kanske kan du ha en konstruktiv disk-ussion(!) om disken istället för att gnälla?

Ett annat bra tips är att du själv lyssnar till de råd du ger till andra. Ofta passar råden mycket bra på en själv i just den situation man är just då! När man in vågar (eller blundar för att) ge rådet till sig själv, kanske ens undermedvetna tycker att det är mindre riskabelt att ge rådet till någon annan.

Annonser

Den inre ordföranden

När man läser om personlig utveckling ser man ofta att man skall vara i balans mellan olika ytterligheter. Man skall inte bli överväldigad av känslor, men man skall ta dem på största allvar. Man skall få utlopp för sin kreativitet, men man skall inte bli beroende av kreativiteten och bli en deprimerad konstnär. Man skall inte bli en ledare som beter sig som en tyrann, men man skall ändå få utlopp för sin inre kraft.

Vad betyder det egentligen att komma i balans mellan dessa drifter (det finns fler), som man ändå har inom sig (man slipper dem inte!)? Där tycker jag att begreppet ”den inre ordföranden” passar bra att använda. Man kan tänka sig en ordförande som sitter vid ett bord med diverse extrema människor, där den ena vill ge sig hän åt sina känslor, men den andra vill förtränga och strunta i dem. En vill bestämma över allt och alla, och en tycker att det är bäst att människor får vara ifred. En vill berätta för alla människor hur fel de har, och att bara de visste hur saker och ting skall vara, blir allt bra. Och så vidare. Om det inte finns någon ordförande i en sådan grupp människor, kommer gruppen omväxlande att befinna sig i någon av extrempunkterna, som motsvarar de inre drifterna man har.

Därför behöver vi se till att ha en bra ordförande inom oss som ser till att sammanväga alla åsikter som vi har, och gör ett vist val bland alla dessa, istället för att vi ger oss hän åt våra drifter utan att reflektera. De människor som har en fungerande inre ordförande ser vi typiskt sett som mycket mogna människor.

Ordföranden tränar man upp genom att observera sitt inre, och att man sedan vågar ha och verkligen tränar på att ha en dialog med sitt inre. Meditation hjälper som vanligt mycket för detta, men man måste aktivt låta sin ordförande träna på sin roll.

Först när man har en inre ordförande som fungerar kan man bli en riktigt bra ordförande i föreningsliv och annat, tror jag. Och genom att träna på att bli en bra ”yttre” ordförande, tror jag också att man förbättrar sin inre ordförande. Allt hänger samman.

Kroppsspänningar

Ofta kommer jag på mig med att jag omedvetet spänner någon del av kroppen. T.ex. axlar och armar (jag märker att axlarna är uppdragna), eller någon del av ryggen (jag märker att jag är öm). När jag väl märker att jag är spänd kan jag slappna av, men strax är jag tillbaka i det spända läget igen, om jag inte lyckas vara konstant medveten om var spänningen brukar sitta. Det är ungefär som när jag hamnar i gamla tankemönster som jag egentligen helst vill bryta, och som jag kan bryta enbart när jag håller mig fullständigt medveten. Men vad kan man göra när man ännu inte har nått den personliga utveckligens heliga graal, att vara fullständigt medveten hela tiden?

Det man kan göra är att man försöker observera den känsla som finns under kroppsspänningen. Jag har märkt att spänningen oftast beror på något slags mental knut som sitter ganska långt under medveten nivå. När jag försöker observera känslan ligger den ganska långt från mitt vardagliga medvetande, och jag måste ofta anstränga mig ordentligt för att ”fånga” den.

Att däremot varje gång jag märker att jag håller upp axlarna dra ned dem och slappna av igen hjälper bara delvis, för så fort jag är omedveten igen åker axlarna upp. Det går nog att motarbeta spänningen även den vägen, om jag lyckas göra axelnedtagningen till en mycket regelbunden vana. Då släpper antagligen spänningen till slut.

Den andra metoden är att observera och gå in i känslan som ligger under spänningen, och försöka gräva i den för att se varifrån den kommer. Genom att ”titta” på den under meditation och göra den mindre dramatisk, mer kopplad till andra känslor, och jämförbar med andra känslor, så luckrar man upp känslan så att den inte längre behöver orsaka en kroppsspänning. Detta kan ta lång tid, men med enträgen övning så tror jag att de flesta kroppsspänningar kan kommas åt på detta sätt.

Därmed inte sagt att alla kroppsspänningar bäst behandlas på detta sätt, men varför inte prova? Att få ökat medvetande om en själv är alltid en investering värd ansträngningen.

Känslor och tankar i rummet

Det som är konkret är enklare att göra något åt. Därför kan man koncentrera sig på att observera rumsliga kvalitéer hos tankar och känslor. Varifrån kommer ilskan? Oron? Skammen? Glädjen, kanske? Från vilket håll kom den tanken, och vart tog den vägen? Eftersom tankar och känslor faktiskt rör sig i hjärnan är det ju inte konstigt om de har en rumslighetsaspekt. Och det går att träna sig till att rumsligheten blir medveten.

Man kan också observera andra aspekter, som hur känslan rör sig, eller om man är riktigt visuell av sig, vilken färg den har. All observation är av godo, och gör att det blir lättare att betrakta tankar och känslor.

Bli inte förvånad om det inte alls fungerar vid första försöket, men träna länge, länge, så blir det mycket användbart sedan. Prova på nysningar också. Där är det ganska enkelt att följa hur nysningen utvecklas från en liten kliande punkt till att nästan ta över medvetandet.

Energiförlust

Ett ämne som blev aktuellt efter semestern, när det är dags att börja jobba igen! Jag observerade en automatisk reflex hos mig själv: vid ett stort antal tillfällen när jag kom att tänka på något som jag ville göra, uppstod en automatisk reflex i mig, som jag uppfattar som en fullständig energiförlust. Som givetvis gör att jag inte alls vill göra något. Det fanns inte ens tillfälle för någon entusiasm att bubbla upp, eftersom energin fullständigt försvann. Detta verkar vara en typisk mekanism bakom syndromet att alltid skjuta upp saker! Och som jag tänkte vore fint att bli av med när semestern är över.

En liten analys och ett åtgärdsförslag är på sin plats. Jag är inte säker på varifrån reflexen kommer, men jag gissar på mekanismen bakom kontrollbehov, som jag skrivit om tidigare. Om nuläget skiljer sig från önskat läge, d.v.s. när jag kommer på något som borde vara fallet men inte är fallet, uppkommer en stark känsla, som jag måste hantera konstruktivt för att gå vidare. Samma gamla fenomen som vanligt! Och kreativiteten i ett nötskal.

Samma gamla lösning som vanligt, att observera, för att se att energiförlusten egentligen är resultatet av en projektion? Den fungerar säkert, men ibland kan mer konkreta varianter fungera bättre.

Nu har jag provat att använda kunskaper från mitt undermedvetna; det som ligger under tankar och känslor. Jag gissar att det är det som blir kvar när man skalar bort hjärnbarken på hjärnan (fast då blir den delen svåranvändbar). Det undermedvetna är mycket bra på att hjälpa till med personlig utveckling, och om man fokuserera på det undermedvetna genom att helt enkelt fråga om hjälp med att behålla sin energi precis när energiförlusten sker, så kan det undermedvetna träda in och hjälpa till med detta. För mig fungerar det! Det är som om en värme sprids i kroppen, med fokus på platsen där den negativa känslan uppstod. Och jag får ha energin kvar, och kan fundera med klara tankar på om jag faktiskt vill göra det jag tänkte på.

Efter ett stort antal träningstillfällen tror jag att jag kommer att ha blivit med automatik motståndskraftigare mot denna typ av energiförlust, utan att jag explicit behöver be mitt undermedvetna om hjälp, det säger mig i alla fall erfarenheten från tidigare liknande övningar. Allt integreras, och man går vidare till nästa bana. (Och samma problem kan komma tillbaka, fast i ny skepnad. Man blir ju aldrig ”färdig” med något!)

För dig som tycker att det passar bättre kan ”det undermedvetna” bytas ut mot Gud, The Source, The Force, The Flying Spaghetti Monster eller någon annan projektion som du tycker är lämplig för ändamålet. Jag tror att det fungerar precis lika bra.

Tankefrihet vid omedvetna känslor

En snabb observation jag gjorde under en bilresa i morse! Nämligen att det är en bra indikator på om jag har omedvetna eller inte fullt hanterade medvetna känslor som påverkar mig, när jag märker att jag inte kan tänka helt fritt runt något ämne. Det känns som om tankarna ”slår i väggen” när jag försöker tänka vissa tankar. Om jag i det läget struntar i ”stoppet” och tänker de stoppade tankarna ändå (det kan vara trögt, men det går), bidrar det till medvetandegöra känslan, och jag kan observera och förhålla mig till känslan på ett konstruktivt sätt. Spännande, tycker jag!