Verbalisering

Jag funderade ett slag över varför det har blivit så pass glest mellan inläggen under rätt lång tid nu. Det är inte så att jag slutat fundera på personlig utveckling, snarare tvärtom! När man är pappaledig, som jag varit hela hösten, har man snarare tid att tänka mer intensivt på sådant, i och med att det relationella får stort fokus. (Tänk så abstrakt jag lyckades uttrycka saken! 🙂 ) Snarare känns det mest som om orsaken till att det inte blir så många blogginlägg (förutom det uppenbara, att jag har en bebis som helst vill att datorn skall användas till att titta på filmer med bilar) är att jag faktiskt inte kan verbalisera särskilt mycket av det som pågår i mitt huvud som handlar om bloggens ämne. Det får helt enkelt komma senare, om det nu gör det. Ibland undrar jag om jag har kommit förbi den punkt där orden faktiskt tar slut, och det på sin höjd blir kryptiska twitter-meddelanden istället. 🙂 Men vi får se. Släpp inte prenumerationen, så kanske det kommer något spännande då och då! Idéer och uppslag kan ni gärna skriva som kommentarer eller mail, så kanske jag kan göra något bra av dem. Det är alltid enklare att bidra med något i dialog.

Annonser

Ickevetande som frigörande hållning

Jag håller just på att läsa boken The Book of Not Knowing, skriven av Peter Ralston. Han skriver om den fantastiska frigörelse som ligger i att våga ha hållningen att man faktiskt inte vet särskilt mycket. Som tankeexempel ber han läsaren tänka sig tillbaka till den tiden när man faktiskt trodde att jorden var platt. När det var helt naturligt att tänka sig att det var så, och när det över huvud taget inte fanns någon anledning att ifrågasätta detta faktum. Och att sedan föreställa sig att man faktiskt, i den rollen, börjar tvivla på att det nödvändigtvis måste vara sant. Inte genom att genast gripa tag i möjligheten i att jorden kan vara rund, utan att bara känna tvivlet och öppenheten inför andra möjligheter.

Just den hållningen menar Ralston är det som kan frigöra medvetandet från negativa mönster. Tag t.ex. känslor som man tror betyder något särskilt. Som när barn som bråkar säger att ”det var den andres fel”, eller ”du är dum”. Om man bara vågar ifrågasätta att det kanske inte är alldeles säkert att det är så, öppnas ens medvetande till ett högre perspektiv som gör att man kan bli mer konstruktiv. Och den vuxne som tror att han eller hon har blivit illa behandlad, bara ett litet ifrågasättande av den egna känslan kan göra att ”knuten” löses upp, och att man kanske kan förestålla sig att chefen bara hade en dålig dag. Men det är inte nödvändigt att fastna för en förklaring, särskilt inte om förklaringarna håller oss bundna vid negativa mönster.

Efter det lilla jag har läst kan jag varmt rekommendera boken!

Vattnet och jag

Vattnet spänner sig inte innan stenen träffar vattenytan. Vattnet svarar alldeles adekvat på händelsen, precis när det behövs. På samma sätt behöver jag inte spänna mig när jag går i folkmassan på perrongen, bara för att jag märker att någon snart kommer att korsa min väg.

En paradox i personlig utveckling

En liten paradox: om man med personlig utveckling menar att man skall utveckla sig för att ta sig någon annanstans än där man är för tillfället (och där ”plats” får vara metafor för ”mental status” eller liknande), och håller fast vid detta, har man i själva verket fastnat i sin personliga utveckling. Det är nämligen mycket viktigt att man accepterar att man är där man är, även om man inte kan förflytta sig någonstans. Om man inte accepterar nuet uppträder i nuet den otrevliga skillnaden mellan upplevt och önskat läge, vilket (som jag skrivit om tidigare) blir samma sak som att man lider av kontrollbehov. Och först när man accepterar att man är där man är, vilket är bland de svåraste stegen i personlig utveckling, kan man på ett konstruktivt sätt ta sig vidare därifrån. Detta kommer nästan på köpet, och med mycket mindre ansträngning än om man försöker tvinga fram en förändring.

Hantera problem när de uppstår

När man tycker att man har misslyckats med att hantera något på ett bra sätt, t.ex. ett möte med en ”besvärlig” person, kan man inbilla sig att det räcker att fundera ut vad man borde ha gjort för att man nästa gång skall lyckas bättre. Då missar man att utveckling i stort sett enbart sker när man fattar medvetna beslut just i stunden när det man vill bli bättre på inträffar. Det som krävs är alltså att du just i stunden när du träffar den besvärliga personen är så medveten att du kan tänka ut vad ett bättre sätt att agera på är, än vad du hade gjort ”på autopilot”, och faktiskt genomför detta just då.

Hur blir man då mer medveten under de svåra ögonblicken? Genom att så ofta det går observera sig själv, och genom att meditera (som till stor del är en renodlad form av att observera sig själv). Träna, träna och åter träna!

Största möjliga effekt

Om man vill ha största möjliga effekt i sin personliga utveckling, skall man fokusera på det som man till varje pris vill undvika. Det i en själv som man vill undvika, alltså. Ofta brukar det spegla sig i något i världen som man till varje pris vill undvika, men det som man primärt vill undvika finns förstås på insidan. Om man nu har hittat något sådant som man vill undvika (och håll fast vid det, för det försvinner väldigt snabbt, just i och med att man vill undvika det!), är det steg som ger största möjliga effekt att ta att acceptera, eller till och med tacka för, just detta. Det du gör då är att du gillar läget. Ungefär som att du har en karta, och accepterar att, ja, jag står just här i träsket. På något annat sätt kan man ju inte ta sig därifrån, om man inte vet var man är!

Nödvändig narcissism

Om man i hamnar den beryktade offerpositionen, den där man tror att någon annan borde fixa något för att det skall bli bra, den där man tror att det inte är någon idé att göra något för inget blir ändå bättre, och den där man riskerar att använda sin egen belägenhet som vapen för att få som man vill (det finns alltid ”hjälparmänniskor” redo att hjälpa den som är i offerposition), är det inte lätt att komma på vad man skall göra för att ta sig ut från den. Det ligger ju i sakens natur att man inte tror att det går att göra något!

Men om man ändå har hållit på med personlig utveckling under en tid, så kan man skilja på sitt intellekt och sina känslor, och då kan man ändå med intellektet inse att man befinner sig i offerpositionen, och med intellektet resonera sig fram till att man behöver göra något. Men inte är det mycket enklare, för vad skall man göra? Den emotionella delen av en själv är ibland inte särskilt mottaglig för logiska resonemang om att man alltid kan göra något för att göra saken bättre, även om det kan hjälpa ibland att resonera sig fram till något man faktiskt kan göra, och sedan göra detta. Nu är jag ute efter de fall när inte ens detta fungerar.

Vad kan man då göra när man känner sig som ett offer och inte kommer ur detta? Det kanske låter ovant och konstigt för en del av er, men man kan faktiskt behöva agera narcissistiskt ett slag. Detta är inte så illa som det låter; om man medvetet skall göra detta är man på det klara med konsekvenserna, och om man råkar säga något som någon blir ledsen av, kan man alltid be om ursäkt.

Vad menar jag med att agera narcissistiskt? Jo, att man med flit tar de offerkänslor man har, ser till att väcka sin inre ilska, och sedan lägger ut känslorna på omvärlden och dina (stackars) medmänniskor. Observera att det inte betyder att du faktiskt behöver säga eller göra något elakt. Försök låta bli det, men händer det kan du alltid be om ursäkt. Ditt beteende kommer inte att vara något du kommer att fortsätta med, utan är enbart till för att komma ur offerpositionen (som minsann inte heller är så trevlig för dina medmänniskor).

Skillnaden mellan detta narcissistiska beteende och en riktig narcissistiskt personlighetsstörd person är att den personlighetsstörda personen inte inser att något är fel på sig (utom kanske i korta stunder), och den personen kan inte heller be om ursäkt. Så du behöver inte tro att du ställer till så mycket skada som en sådan! 🙂

Hur det kan se ut när du gör detta är t.ex. detta: du känner vanmakt över tillvaron eftersom du inte hinner både städa, jobba hemma med det du lovade, deklarera, hjälpa barnen med läxorna och klippa gräset. Du känner att det inte går att göra något åt situationen, och hamnar så i den otäcka offerpositionen. Rent intellektuellt inser du detta efter ett tag, när du har försökt ”komma upp”, men snabbt halkat ned igen. Se då till att projicera ut din känsla på någon person, kanske till och med din partner, och bli ordentligt arg. Förklara gärna först vad du hade tänkt göra, så att din partner inte blir alltför sårad av detta. Se till att bli riktigt arg, också! I och med att du är medveten om vad du gör är det ingen fara att du verkligen tror att din partner är ansvarig för din situation. Även om du efter detta halkar tillbaka i offerpositionen, se till att bli arg igen på samma vis. Du kan bli arg på dig själv också, det fungerar lika bra. Ilskan gör att du till slut inte längre kan inbilla dig att det inte går att göra något. Ilskan är ju den känsla som påkallar din uppmärksamhet att du behöver göra något! Och när du är arg är det bra mycket lättare att se vad det är du kan göra som gör din situation aningen bättre. För det finns alltid något du kan göra.

Varför inser man inte detta automatiskt, att man kan bli arg istället för att fastna i offerpositionen? Jag tror att många av oss inte riktigt har kunnat vara så arga som vi har behövt när vi har varit små, eftersom vi kanske hade föräldrar som inte kunde hantera att man blev arg på ett konstruktivt sätt. Då har ilskan på något sätt fastnat på vägen, och man har bra mycket lättare att fastna i offerpositionen. Då är detta ett bra sätt att ta igen den barndomsilska man aldrig fick visa! Och man förblir handlingskraftig även i jobbiga situationer.

Kontroll över oss själva

Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.

Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.

Om självobservation och kontroll

Jag har skrivit mycket om att det är bra att observera sig själv och sitt inre, så att man gör omedvetna beteenden, tankar och känslor medvetna. Genom detta kan man se orsakerna till de beteenden man inte gillar, och lättare komma ur dem. Men här finns förstås en fälla, som alltid i sådana principer. Jag har själv lyckats inarbeta en nästan automatisk reflex att direkt observera negativa känslor när de uppkommer, för att göra ”det som behöver göras”. Men vad påminner det om? Jo, kontrollbehov, förstås. Jag insåg häromdagen (med litet hjälp) att jag inte enbart observerade, utan även försökte kontrollera, de känslor som kom upp. Och då är man fast i en negativ spiral. Man tror att man behöver jobba mer med de negativa känslorna, när man i själva verket behöver släppa dem. Och det kommer fler i och med att man inte lyckas kontrollera dem som fanns där från början.

Hur kommer man då ur ett sådant läge? Man släpper kontrollen, helt enkelt. I kontroll-läget vill man helt enkelt ändra sig litet för gärna, och man inser inte vilka realistiska möjligheter man faktiskt har.

Hur skall man då angripa de negativa känslor man vill bearbeta? Se helt enkelt till att bearbetandet blir ett medvetet beslut, och inte en reaktion på känslan. Ett större lugn underlättar förstås, så glöm inte att meditera regelbundet.

Varför det är dumt att döma

Det talas ofta om att det är dumt att döma andra. Och det kan man förstås hålla med om, på ett ytligt plan. Om man dömer någon genom att säga att han eller hon inte gör rätt, är mindre värd eller är på det eller det sättet (snabb, duktig, lat och så vidare), så kan man väl tro att den som då blir dömd inte gillar att bli placerad in i ett fack, eller än värre, kanske tar åt sig och tror på det som den som dömer säger. Med den ytliga tolkningen är man ”dum” om man dömer andra, eftersom man gör andra ledsna. Och det stämmer förstås. Även om den förståelsen är på ett ytligt plan kan den förstås vara användbar.

Men vi kan hitta en djupare anledning om vi tittar inne oss själva. Man brukar ju nämligen bete sig likadant mot sig själv som man gör mot andra människor, särskilt när det gäller reflexmässiga beteenden som det brukar vara när man dömer någon. Det är ju inte något man medvetet tänker över särskilt länge, och sedan beslutar sig för att man skall se någon som ”lat”. Och behandlar man sig själv illa kan man kanske ha lättare att se att man själv tar skada av det. När man väl inser denna symmetri blir man också plötsligt mer välvilligt inställd till andra människor; man får större medkänsla.

En annan anledning till att försöka låta bli att döma är att man när man håller på med personlig utveckling behöver vara mycket öppen till det som sker inom en själv (och allt utanför). Om man upplever något ”på insidan” och direkt klassificerar det som något man redan känner till (d.v.s. dömer), kommer man inte att hitta några nya fenomen eller ny kunskap i sitt inre, och det kommer att betyda att man fastnar i sin utveckling för gott. Man går in i en återvändsgränd, som man kanske bara kan komma ur genom en kris (t.ex. 40-årskris eller liknande), som tvingar en att se något som man inte redan känner till. För att utvecklas hjälper det oerhört att kunna observera sitt inre (och världen utanför) med ett öppet, medvetet sinne.

Ofta kan det vara svårt att skilja på att döma och att sätta gränser, och det är en viktig skillnad. Om jag märker att det är rent skadligt för mig att umgås med en viss person, kan jag medvetet besluta att undvika den personen, utan att för den skull döma vederbörande som ”elak”. Så det är möjligt, om än kanske svårt, att sätta gränser med bibehållen kärlek. Men försök, för så fort man dömer någon tar man själv skada!

Hur gör man då för att låta bli att döma? Den klassiska fällan här är att man när man väl vet att det är dumt att döma skäms så för att man råkar döma någon, så att man skapar en kraftig mental knut runt dömandet. Och då har man ju dömt sig själv på köpet! Tricket är att helt enkelt bara observera sig själv, så att jag ser ”nu dömde jag”, och lugnt kan konstatera ”det var ju inte bra, men så här kändes det”, och ”hur skall jag göra för att inte göra så nästa gång?”. Annars kommer man inte vidare. Man måste låta bli att döma sig själv för att låta bli att döma sig själv. Alltså är det bara att börja! En intellektuell förståelse räcker inte långt.

Mentalt självförsvar

Om man känner sig angripen, antingen med ord, eller kanske förhoppningsvis mer sällsynt, rent handgripligen, kan man förstås titta på hur man reagerar detta i ett utifrånperspektiv. Säger jag något tillbaka, slår jag tillbaka, eller vad gör jag? Mer intressant tycker jag är vad som händer på insidan. Det är nämligen det som avgör vad som sedan sker på utsidan, och nästan viktigast, som avgör hur utfallet blir av angreppet på dig (förutom eventuell fysisk skada).

Metaforiskt,  eller beroende på hur verklig din insida är för dig, mer konkret, kan man säga att ditt inre antingen kommer att dra ihop dig som ett ostron som får citron på sig, eller så kommer du att vidga ditt inre för att få lugn och insikt om vad som behöver göras. Det första fallet resulterar oftast i att den lägre delen av hjärnan tar kommandot, och antingen en verbal eller fysisk mottack resulterar. De andra fallet kan också resultera i att man säger något eller till och med slår tillbaka, men om man säger något är det inte för att skada den andra, utan mer för att avvärja en eventuellt hotfull situation. Eller om det är ett barn som säger ”du är världens dummaste”, kan det vara att ge barnet en stor kram. Slår man tillbaka är det för att man inser att man måste, för att försvara sig själv, eller någon annan, och att det inte går att komma undan på något annat sätt. Typiskt har jag förstått att det är den andra typen av respons som eftersträvas i kampsporter; det är en positiv ingrediens i dessa, tycker jag. Det är inte bara själva tekniken att slåss som utvecklas, utan det finns även ett element av personlig utveckling med.

Vad blir då resultatet på insidan? De som bor kvar i den emotionella ”The Matrix” förväntar sig att alla människor fungerar som ostron, och säger elaka saker för att den andra skall dra ihop sig på insidan, och därmed ta skada! Resultatet av ”hopdragandet” sitter nämligen kvar efteråt, och behöver ”repareras” genom att man kanske talar med någon, går i terapi, eller att den som anföll ber om ursäkt. Om man däremot svarar med kärlek får man inte den skadan. Man är på sätt och vis sin egen instant-terapeut om man svarar på attacker på ett kärleksfullt sätt. Och genom att svara på det viset gör man sitt bästa för att konflikten inte skall eskalera. Genom ett sådant svar blir angripare som är kvar i ”The Matrix” förvirrade, och kan kanske till och med inse att det finns något därutanför. 🙂

Skrivintervall

När det inte kommer ett blogginlägg på länge (som nu) brukar det helt enkelt bero på att jag inte fått någon insikt som jag tycker är värd att skriva om. Ibland är det så att insikter kommer ofta, och ibland kommer de sällan. Ibland kommer samma insikt tillbaka vid ett senare tillfälle, fast jag fått den för länge sedan. Ganska ofta, faktiskt! Det är just de insikterna som jag tycker är extra mycket värda att skriva om, för då gissar jag att  fler antagligen kommer att bli berörda av dem. Andra insikter kommer bara en enda gång och är specifika för något som jag brukar tänka på eller göra, eller har varit med om. Om jag inte kan generalisera dem till något jag tror att andra kan ha nytta av, skriver jag inte heller om dem, om det inte finns någon annan kvalité hos dem, som är värd att ta upp. Alla har vi våra egna personliga insikter som vi måste få! Det finns inga ”rätta” insikter som man skall få i tur och ordning, utan var och en får göra sitt ”jobb”. Det jag skriver kan förhoppningsvis vara till hjälp när det gäller att forma egna insikter!

Om att motverka känsloknip

Ibland när något händer, t.ex. om någon säger något elakt till en, eller om man är med om något som man har dåliga associationer till (t.ex. från barndomen), kan det kännas som om man får ”känsloknip” inom sig. T.ex. kan man få en ”klump i halsen”, magknip, ”hjärtsnörp” eller liknande (det finns ytterligare några typiska ställen), och man känner sig illa till mods och har svårt att agera konstruktivt.

När detta händer är det lätt att man inte tror att det finns något att göra mer än kanske att vänta ut känslan. Men det finns det! På samma sätt som att man kan känna att det drar ihop sig i bröstet, kan man om man har tillräckligt sinnesnärvaro, och efter att man har tränat länge, faktiskt motverka ”sammandragningen” med en vidgande handling i samma område. Som om man pumpar in värme i området, kan man tänka och känna när man gör detta. Om man lyckas med detta försvinner genast känslan av hopplöshet, även om grundkänslan finns kvar, och man kan agera konstruktivt på händelsen.

Detta är svårt, men det lönar sig att träna mycket, för att lära sig att bli medveten i just det ögonblicket. Det är litet som att träna upp en muskel man aldrig haft kontroll över tidigare, gissningsvis som att lära sig vifta på öronen eller näsvingarna (kan jag inte!).

Om vikten att acceptera sina ”mörka” sidor

Det talas ofta om att det är viktigt att man accepterar sina ”mörka” sidor, för att man skall må bra. Men vad menas med det, egentligen? Ytterst handlar det om att man skall acceptera sig själv precis som man är just nu, även om man förstås kan ha en vilja att  förändra sig till att tänka på andra sätt i framtiden.

Men rent konkret, vad är det som är ”mörkt”, hur vet man när man hittar något sådant?

Börja med att observera dina egna tankar. Ibland kommer det fram sådana tankar som man inte skulle vilja yttra så att någon hör det. Uppenbarligen ser man tankarna som otillåtna. Det är det jag menar med den ”mörka” sidan! Det är lätt gjort att skämmas över tanken, och att man knappt vill kännas vid sin tanke. Gör man det kommer man inte att hantera de känslor som gör att tanken kommer upp, och man kommer att skapa sig en känsloknut. Och som jag har skrivit om tidigare, så kan känsloknutarna göra att jag faktiskt inte kan hantera de situationer där känslan uppstår; jag kanske agerar på känslan och gör något som inte är bra för mig i situationen.

Så, om sådana ”otillåtna” tankar kommer upp, försök bara låta eventuella skamkänslor eller andra negativa känslor fara förbi, och acceptera fullständigt att du faktiskt tänker just dessa tankar. Inte förrän du accepterat att du har sådana tankar kan du förändra ditt sätt att tänka och agera!

Varför man inte skall hålla emot

Ett generellt begrepp som jag har mycket användning av är när jag märker att jag ”håller emot” något. När det är så, upplever jag att jag har något slags känslomässig ”knut” inom mig, som jag inte riktigt accepterar. Den kan finnas olika djupt i mitt psyke. Antingen känner jag knutens struktur ganska väl, eller så ligger den djupare, och det känns som något gnager någonstans i mig. Oavsett vilket, så är det samma fenomen, och det kan hanteras på samma sätt. Även om det som sitter djupt tar längre tid, och är svårare att komma åt.

Med ”hålla emot” menar jag att det finns något där som jag inte accepterar fullt ut. Jag har inte integrerat fakta i mig själv, utan jag försöker förneka antingen en känsla, eller hur något faktiskt förhåller sig. Och då gör det psykiskt ont, och jag blir blockerad i t.ex. hur öppen jag kan vara mot andra människor. Som alltid beter man sig likadant mot sig själv som mot andra människor. Om jag inte är öppen mot mig själv när det gäller ett särskilt område, kommer jag inte att klara av att vara öppen mot andra. Och vice versa, förstås.

Hur hanterar jag då detta? Principen är att jag försöker sluta hålla emot, och villigt acceptera det jag håller emot. Genom att fokusera på själva ”hålla-emot-känslan”, antingen i vardagen, eller under meditation, och försöka ”sänka garden” och släppa in det jag håller emot, kan jag lösa upp knuten. Jag har antagligen en reaktion som gör att jag automatiskt håller emot, så jag kan behöva genomskåda den reaktionen. Det man släpper in när man slutar hålla emot kan vara riktigt obehagligt, men det är bara att låta det flöda fram, så integrerar man och gör något positivt av det med automatik. Man kan förstås också träffa på ytterligare automatreaktioner där man håller emot, och grattis, då du fler knutar att lösa upp!

Ett typiskt exempel på denna sorts knut är när jag reagerar negativt på andra personer. Det betyder oftast att det finns något hos personen som jag inte vill acceptera, och då betyder det förstås i sin tur att motsvarande egenskap i mig själv är något som jag absolut inte accepterar. Nu är det ju så att alla egenskaper hos andra potentiellt finns hos oss själva (även om man kan välja att inte ge uttryck för den), men om man reagerar riktigt hatiskt på en egenskap hos någon annan, har man garanterat en riktigt ordentlig förträngning av motsvarande egenskap hos sig själv. Och löper därmed risk för att inte ha en medveten hantering av egenskapen hos sig själv. Sådana personer ser man i media då och då!

Nyckeln är som vanligt att vara medveten om allt, inklusive sina ”mörkare” sidor. Är man inte medveten om de mörka sidorna, är man kontrollerad av dem; så enkelt är det!