Gilla läget, annars blir det inte bättre

Ett intressant psykologiskt fenomen är att man faktiskt inte kan (eller åtminstone blir det bra mycket svårare) förändra sin situation förrän man fullt ut accepterat läget. Om jag t.ex. vantrivs med min situation, på jobbet eller hemma eller någon annanstans, så lyckas jag typiskt sett aldrig göra något konstruktivt åt detta om jag faktiskt inte köper läget fullständigt, och med inre lugn kan säga: ”precis på detta vis är det, och jag vill inte alls att det skall vara så, men jag vill gå min situation till mötes med fullständig öppenhet och värme”. Ja, det var min variant av ”testmening”. Du har säkert en egen. Men det är innehållet jag vill åt: den trista situationen innehåller ingredienser av ”negativa” (ej konstruktivt hanterade) känslor, som jag först måste gå till mötes så att jag faktiskt kan se positivt på dem, innan jag kan utvinna deras innehåll och faktiskt hitta en konstruktiv lösning.

Mitt i detta fenomen finns gränslinjen mellan att använda personlig utveckling som snuttefilt (spiritual bypassing), eller som energikälla. Om jag tacklar mina negativa känslor genom att meditera för att få en lugn och skön bakgrund till de (fortfarande) negativa känslorna, är meditationen bara som ett bedövningsmedel. Om jag i meditationen (och här rekommenderas realtidsmeditation) istället ser till att verkligen se positivt på känslorna, så att jag gillar läget riktigt ordentligt, kan jag gå vidare med en konstruktiv lösning. Och det är inte bara att måttligt gilla läget som behövs. Man behöver vara riktigt uppfylld av glädje över att äntligen kunna åtgärda det man vantrivs med. Nöj dig inte med mindre!

Annonser

Klargörande om negativa känslor

Jag fick en bra kommentar på mitt inlägg om hur man tar bort roten till negativa känslor, och jag insåg att det inte alls var tydligt vad jag egentligen menade. Kanske det inte ens var tydligt för mig själv, vem vet. I mitt svar kunde jag klargöra en hel del. Känslor i sig är ju varken negativa eller positiva. Läs gärna, och fortsätt debatten!

Att bränna bort roten till negativa känslor

Nu kommer ett inlägg som möjligen är ”advanced level”. Vi får se.

Jag skrev tidigare om Eckhart Tolles bok ”The Power of Now”, där han skriver om att man kan frigöra sig genom att enbart existera i nuet. Det låter kanske abstrakt och fint, men för mig är det inget värt om jag inte ser en konkret verklighet bakom det. Under några dagar har jag pysslat litet med en aspekt av detta, så därför känner jag att det går bra att skriva om det.

Jag har också skrivit om detta att man genom att fokusera sitt medvetande in i en negativ känsla kan frigöra sig från den, genom att man låter den omvandlas, transmuteras, som genom en medveten handling. Och det är nämligen precis detsamma som händer, fast genom en kontinuerlig process, om man är närvarande i nuet, enligt Tolles koncept.

Som ett exempel, om jag känner en negativ känsla som påverkar mig, som jag t.ex. känner mig nedstämd eller irriterad av, och jag fokuserar på nuet, avstannar tankarna (som i meditation!) och bara existerar i känslan, sker precis samma transmutationsprocess. Det gäller bara att medvetet ”föra fram” känslan in i nuet (flummigt, eller hur, men det känns verkligen så), så att hela känslan blir genomlyst och nästan bortbränd. Så om man i den transmutation, eller känsloomvandling, som jag tidigare skrivit om styr sitt medvetande genom hela den negativa känslan för att omvandla den till något konstruktivt, så så ligger här medvetandet fixt i nuet, medan man matar fram den negativa känslan.

Denna metod känns effektivare, eftersom man hela tiden kan vara i den positiva ”nukänslan”, och inte ens hinner bli påverkad av de negativa känslorna, medan man i det fall jag skrev om tidigare först måste identifiera att man är påverkad av en negativ känsla (svårt!) och därefter måste övervinna den så att man kan gå till roten med den.

Går det att förstå vad jag talar om? Jag försöker göra det så begripligt som det går, men inte är det lätt! 🙂 Det vore roligt att få återkoppling, vad det än är. Inget är fel!

Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

TED-föredrag om mental träning

Buddhistmunken Matthieu Ricard har hållit en TED-föreläsning som rätt bra sammanfattar vad jag brukar skriva om här. Han har varit framstående molekylärbiolog, men avbröt sin karriär för att bli tibetansk buddhistmunk. Tillsammans med sin far Jean-François Revel, som är filosof, har han skrivit boken Munken och filosofen, som är mycket läsvärd; en dialog mellan öst och väst som är konstruktiv och kärleksfull. Faktum är att det var den bok som fick mig att börja fundera över att man kan betrakta och påverka sitt inre på ett konstruktivt sätt, så det var roligt att hitta denna presentation av den anledningen! TED är en årlig konferens där tänkare och inflytelserika personer från hela världen får hålla föreläsningar. Mycket lyssningsvärt finns utlagt på deras webplats.

Existerande eller skapat underliggande lugn?

Jag funderar ibland hur man skall förhålla sig till det där underliggande lugnet som man kan hitta, mer eller mindre ofta. Som Sophia så bra beskriver här, till exempel, när man hittar ”tillbaka” igen. Frågan är om man kan säga att det där lugnet ”finns” så att man ”tar sig tillbaka” till det, eller om det är något som man själv skapar genom att tänka eller handla på ett visst sätt. Och spelar det någon roll, egentligen?

Om man tittar på hur hjärnan fungerar, så är tillståndet av lugn onekligen ett möjligt tillstånd hos hjärnan, åtminstone när man väl tagit sig dit en gång. Och om man alltid levt ”utanpå sig själv”, så kan man ju börja meditera och göra diverse övningar, som tar en dit, även om det inte finns någon garanti för att man faktiskt lyckas med detta. Är det ens vettigt att prata om att lugnet då existerar som en teoretisk möjlighet?

När man väl är där, nere i meditationen, ter sig den upplevelsen som mycket påtagligt existerande. Att bara kalla det ”lugn” är ju en stark underdrift, men vi låter det vara så länge. Så själv säger jag nog att lugnet existerar, och att jag kan ta mig dit. Men på något sätt känns det ändå vettigt att jag genom det jag gör återskapar lugnet.

Nej, jag kommer inte längre på det spåret! Det räcker för denna gång att jag har beskrivit hur svår frågan är, och ifrågasatt om skillnaden är viktig över huvud taget. Någon läsare som har annan bra input på detta?

Mentalistisk metod mot att skjuta upp saker

Direkt ur verkligheten, ett konkret exempel! Nu har jag suttit i några timmar och försökt övertala mig att skriva ett visst dokument som jag förr eller senare behöver skriva, vare sig jag vill eller inte. Och jag hade egentligen velat skriva det redan för två veckor sedan, och svårt är det inte, heller; bara litet elementärt tankearbete för att få ned mina redan färdiga anteckningar på pränt. Vad är det som hindrar mig, och vad kan jag göra åt saken? Självklart ett busbra exempel för hantering i ett blogginlägg här!

Jag satte mig ned för att analysera saken, och blickade (surprise!) inåt för att se vad som hindrar mig, och vilka egenskaper detta ”vad” har. Efter en stunds observation märkte jag att det gick att likna den ”delen” av mig som inte vill skriva dokumentet vid en person som skarpt säger emot direkt när jag börjar fundera på att börja skriva. Och dessutom tar jag den personen på yttersta allvar, eftersom det personen säger (har inte lyckats verbalisera detta ännu!) träffar rakt i en öm punkt. Jag försöker alltså inte ens ifrågasätta, och gör som jag blir tillsagd, det vill säga, jag låter bli att skriva. Ett klart samband, så vad gör man åt detta?

Det jag då gjorde var att inrikta min uppmärksamhet just på den ömma punkten, med hypotesen att att det med detta fungerade på samma sätt som när man har svårt att säga nej till vad en annan människa säger. Det beror för min del ofta på att jag inte kan hålla distans till saken och inte kan betrakta det den andra människan säger helt nyktert. Så även i detta fall!

Den ömma punkten betraktade jag ömt (!) och höll upp den framför min inre blick, utan att på något sätt fördöma, med mål att ”ta ett snack” för att tillsammans komma fram till att det inte finns någon fara för mig i att jag behöver skriva just detta dokument. I början kan det vara en smula ovant att man faktiskt måste tala med sig själv om de mest uppenbara saker för att det skall gå fram, men det är ju precis så det fungerar när man kommunicerar med sina medmänniskor. Och insidan och utsidan är som vanligt mycket lika. Get used to it!

Fungerade det? Ja, faktiskt. Direkt när jag hade gjort denna övning hade jag inga som helst problem att börja skriva. Inte minsta motstånd, faktiskt.

Övning: prova, närhelst du har lust att skjuta på något till en annan gång, när du lika gärna kan göra det med en gång!