Gilla läget, annars blir det inte bättre

Ett intressant psykologiskt fenomen är att man faktiskt inte kan (eller åtminstone blir det bra mycket svårare) förändra sin situation förrän man fullt ut accepterat läget. Om jag t.ex. vantrivs med min situation, på jobbet eller hemma eller någon annanstans, så lyckas jag typiskt sett aldrig göra något konstruktivt åt detta om jag faktiskt inte köper läget fullständigt, och med inre lugn kan säga: ”precis på detta vis är det, och jag vill inte alls att det skall vara så, men jag vill gå min situation till mötes med fullständig öppenhet och värme”. Ja, det var min variant av ”testmening”. Du har säkert en egen. Men det är innehållet jag vill åt: den trista situationen innehåller ingredienser av ”negativa” (ej konstruktivt hanterade) känslor, som jag först måste gå till mötes så att jag faktiskt kan se positivt på dem, innan jag kan utvinna deras innehåll och faktiskt hitta en konstruktiv lösning.

Mitt i detta fenomen finns gränslinjen mellan att använda personlig utveckling som snuttefilt (spiritual bypassing), eller som energikälla. Om jag tacklar mina negativa känslor genom att meditera för att få en lugn och skön bakgrund till de (fortfarande) negativa känslorna, är meditationen bara som ett bedövningsmedel. Om jag i meditationen (och här rekommenderas realtidsmeditation) istället ser till att verkligen se positivt på känslorna, så att jag gillar läget riktigt ordentligt, kan jag gå vidare med en konstruktiv lösning. Och det är inte bara att måttligt gilla läget som behövs. Man behöver vara riktigt uppfylld av glädje över att äntligen kunna åtgärda det man vantrivs med. Nöj dig inte med mindre!

Annonser

Klargörande om negativa känslor

Jag fick en bra kommentar på mitt inlägg om hur man tar bort roten till negativa känslor, och jag insåg att det inte alls var tydligt vad jag egentligen menade. Kanske det inte ens var tydligt för mig själv, vem vet. I mitt svar kunde jag klargöra en hel del. Känslor i sig är ju varken negativa eller positiva. Läs gärna, och fortsätt debatten!

Att bränna bort roten till negativa känslor

Nu kommer ett inlägg som möjligen är ”advanced level”. Vi får se.

Jag skrev tidigare om Eckhart Tolles bok ”The Power of Now”, där han skriver om att man kan frigöra sig genom att enbart existera i nuet. Det låter kanske abstrakt och fint, men för mig är det inget värt om jag inte ser en konkret verklighet bakom det. Under några dagar har jag pysslat litet med en aspekt av detta, så därför känner jag att det går bra att skriva om det.

Jag har också skrivit om detta att man genom att fokusera sitt medvetande in i en negativ känsla kan frigöra sig från den, genom att man låter den omvandlas, transmuteras, som genom en medveten handling. Och det är nämligen precis detsamma som händer, fast genom en kontinuerlig process, om man är närvarande i nuet, enligt Tolles koncept.

Som ett exempel, om jag känner en negativ känsla som påverkar mig, som jag t.ex. känner mig nedstämd eller irriterad av, och jag fokuserar på nuet, avstannar tankarna (som i meditation!) och bara existerar i känslan, sker precis samma transmutationsprocess. Det gäller bara att medvetet ”föra fram” känslan in i nuet (flummigt, eller hur, men det känns verkligen så), så att hela känslan blir genomlyst och nästan bortbränd. Så om man i den transmutation, eller känsloomvandling, som jag tidigare skrivit om styr sitt medvetande genom hela den negativa känslan för att omvandla den till något konstruktivt, så så ligger här medvetandet fixt i nuet, medan man matar fram den negativa känslan.

Denna metod känns effektivare, eftersom man hela tiden kan vara i den positiva ”nukänslan”, och inte ens hinner bli påverkad av de negativa känslorna, medan man i det fall jag skrev om tidigare först måste identifiera att man är påverkad av en negativ känsla (svårt!) och därefter måste övervinna den så att man kan gå till roten med den.

Går det att förstå vad jag talar om? Jag försöker göra det så begripligt som det går, men inte är det lätt! 🙂 Det vore roligt att få återkoppling, vad det än är. Inget är fel!

Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

TED-föredrag om mental träning

Buddhistmunken Matthieu Ricard har hållit en TED-föreläsning som rätt bra sammanfattar vad jag brukar skriva om här. Han har varit framstående molekylärbiolog, men avbröt sin karriär för att bli tibetansk buddhistmunk. Tillsammans med sin far Jean-François Revel, som är filosof, har han skrivit boken Munken och filosofen, som är mycket läsvärd; en dialog mellan öst och väst som är konstruktiv och kärleksfull. Faktum är att det var den bok som fick mig att börja fundera över att man kan betrakta och påverka sitt inre på ett konstruktivt sätt, så det var roligt att hitta denna presentation av den anledningen! TED är en årlig konferens där tänkare och inflytelserika personer från hela världen får hålla föreläsningar. Mycket lyssningsvärt finns utlagt på deras webplats.

Existerande eller skapat underliggande lugn?

Jag funderar ibland hur man skall förhålla sig till det där underliggande lugnet som man kan hitta, mer eller mindre ofta. Som Sophia så bra beskriver här, till exempel, när man hittar ”tillbaka” igen. Frågan är om man kan säga att det där lugnet ”finns” så att man ”tar sig tillbaka” till det, eller om det är något som man själv skapar genom att tänka eller handla på ett visst sätt. Och spelar det någon roll, egentligen?

Om man tittar på hur hjärnan fungerar, så är tillståndet av lugn onekligen ett möjligt tillstånd hos hjärnan, åtminstone när man väl tagit sig dit en gång. Och om man alltid levt ”utanpå sig själv”, så kan man ju börja meditera och göra diverse övningar, som tar en dit, även om det inte finns någon garanti för att man faktiskt lyckas med detta. Är det ens vettigt att prata om att lugnet då existerar som en teoretisk möjlighet?

När man väl är där, nere i meditationen, ter sig den upplevelsen som mycket påtagligt existerande. Att bara kalla det ”lugn” är ju en stark underdrift, men vi låter det vara så länge. Så själv säger jag nog att lugnet existerar, och att jag kan ta mig dit. Men på något sätt känns det ändå vettigt att jag genom det jag gör återskapar lugnet.

Nej, jag kommer inte längre på det spåret! Det räcker för denna gång att jag har beskrivit hur svår frågan är, och ifrågasatt om skillnaden är viktig över huvud taget. Någon läsare som har annan bra input på detta?

Mentalistisk metod mot att skjuta upp saker

Direkt ur verkligheten, ett konkret exempel! Nu har jag suttit i några timmar och försökt övertala mig att skriva ett visst dokument som jag förr eller senare behöver skriva, vare sig jag vill eller inte. Och jag hade egentligen velat skriva det redan för två veckor sedan, och svårt är det inte, heller; bara litet elementärt tankearbete för att få ned mina redan färdiga anteckningar på pränt. Vad är det som hindrar mig, och vad kan jag göra åt saken? Självklart ett busbra exempel för hantering i ett blogginlägg här!

Jag satte mig ned för att analysera saken, och blickade (surprise!) inåt för att se vad som hindrar mig, och vilka egenskaper detta ”vad” har. Efter en stunds observation märkte jag att det gick att likna den ”delen” av mig som inte vill skriva dokumentet vid en person som skarpt säger emot direkt när jag börjar fundera på att börja skriva. Och dessutom tar jag den personen på yttersta allvar, eftersom det personen säger (har inte lyckats verbalisera detta ännu!) träffar rakt i en öm punkt. Jag försöker alltså inte ens ifrågasätta, och gör som jag blir tillsagd, det vill säga, jag låter bli att skriva. Ett klart samband, så vad gör man åt detta?

Det jag då gjorde var att inrikta min uppmärksamhet just på den ömma punkten, med hypotesen att att det med detta fungerade på samma sätt som när man har svårt att säga nej till vad en annan människa säger. Det beror för min del ofta på att jag inte kan hålla distans till saken och inte kan betrakta det den andra människan säger helt nyktert. Så även i detta fall!

Den ömma punkten betraktade jag ömt (!) och höll upp den framför min inre blick, utan att på något sätt fördöma, med mål att ”ta ett snack” för att tillsammans komma fram till att det inte finns någon fara för mig i att jag behöver skriva just detta dokument. I början kan det vara en smula ovant att man faktiskt måste tala med sig själv om de mest uppenbara saker för att det skall gå fram, men det är ju precis så det fungerar när man kommunicerar med sina medmänniskor. Och insidan och utsidan är som vanligt mycket lika. Get used to it!

Fungerade det? Ja, faktiskt. Direkt när jag hade gjort denna övning hade jag inga som helst problem att börja skriva. Inte minsta motstånd, faktiskt.

Övning: prova, närhelst du har lust att skjuta på något till en annan gång, när du lika gärna kan göra det med en gång!

Vem bestämmer min reaktion?

Vem bestämmer min reaktion? Det är en intressant fråga, och svaret är mer användbart än man kanske tror vid första anblicken.

Vi går igenom rent mekaniskt vad som händer när jag reagerar på något. Kanske jag blir arg, ledsen, glad eller irriterad för att en annan person gör något. Då är det som vanligt först min perception som tar in det som händer genom sinnesorganen. Syn, hörsel och i mer handgripliga fall även känsel gör att jag tar in information om det som händer. Någonstans mellan perceptionen och min medvetenhet om min reaktion, sker beslutet om hur jag skall reagera på det som händer. Min hjärna bestämmer alltså om jag skall bli ledsen, arg, glad, om jag skall reagera undfallande, handla konstruktivt, eller fördöma personen jag tar in information om. Inte så komplicerat, egentligen.

Nästa intressanta fråga, givet detta, är om jag beslutar medvetet hur min reaktion skall vara, eller om det är något som jag omöjligt kan göra något åt, eller förstås, om båda fallen existerar. Vi tar några exempel.

Först, ett barn som skriker ”du är världens dummaste pappa” när jag säger att det är dags att lägga sig. Om jag inte har hört något liknande från ett barn förut kanske jag rycker till och undrar vad det är frågan om, men ganska snart ser jag barnets frustration, och kan tryggt säga ”jag tycker om dig jättemycket, men du måste faktiskt gå och lägga dig nu”. Alla föräldrar klarar tyvärr inte av detta beslut om hur man skall reagera, men rimligtvis förstår de flesta att det inte föreligger något hot mot den vuxnes existens av ett frustrerat barns reaktion.

Nästa exempel, med ökad svårighetsgrad. Säg t.ex. att en annan person står och säger att jag är en värdelös människa. Om jag inte har något perspektiv på detta, och inte är helt trygg i att detta inte är sant, och antagligen beror på att den andra människan projicerar något på mig, är det förstås lätt att jag tar åt mig och verkligen känner mig som en bedrövlig människa. Jag faller ned i dålig självkänsla. Om jag å andra sidan förstår att den andra personen projicerar, och har en egen grundtrygghet, kan jag se att detta verkligen inte stämmer, och jag kan välja att lugnt tilltala personen för att hjälpa denna/denne, eller om jag inte är mogen för det eller finner det olämpligt, att hålla mig borta från personens dåliga inverkan på mig. Detta exempel visar att beroende på mognad kan man besluta hur man reagerar, eller inte.

Ett sista exempel. Här har jag hamnat i en tortyrkammare i en riktigt otrevlig diktatur, och utsätts för allehanda plågor för att förråda mitt land, eller kanske för att avslöja vem som delat ut de filer jag har tankat ned. Här behöver jag övervinna fysisk smärta för att kunna känna förståelse för min plågoande. Det är inget som jag själv är kapabel att göra idag, åtminstone. Men jag kan tänka mig att de tibetanska buddhistmunkar som är fångna i Kina regelbundet måste träna på detta. Jag kan själv inte avgöra om det är möjligt att bestämma sin reaktion här, men det jag läst tyder på att det är möjligt att även övervinna fysisk smärta.

Så vad är min slutsats? Tveklöst att det är jag själv som bestämmer min reaktion, men att det krävs mycket övning för att dessutom ha någon kontroll över vad jag bestämmer. Den positiva sidan är förstås att jag har möjlighet att välja mina känsloreaktioner om jag tränar på saken. Något att tänka på nästa gång man sitter och gnäller över något som andra gör!

Tankesnurra och planering

Många människor, ja, antagligen majoriteten, vad jag förstått, har en ständigt pågående tankesnurra i huvudet. Det kan vara saker som bekymrar en, som man tror att man behöver göra något åt, eller bara allmänna reflektioner över något. Ett bra sätt att få uppehåll i tankesnurran, så att man kan uppleva den sköna stillhet som finns mellan tankarna, är förstås att meditera, men när man väl kommer ur meditationen så är ofta tankesnurran igång igen.

Jag kom att tänka på att planering är ett bra sätt att få stopp på tankesnurran även i vardagen. Tankesnurran finns nämligen av en anledning. Eller flera, förstås, men detta rör bara en av anledningarna. Om jag t.ex. oroar mig över något som jag skall göra senare under dagen, kan mina tankar börja röra sig runt detta, och försöker spela upp olika scenarion om hur det skulle kunna utspela sig, vad jag kan behöva göra beroende på vad som händer, eller vad konsekvenserna skulle kunna bli med det ena eller det andra utfallet.

Och visst är det så att man måste planera inför kommande händelser; det vore ju konstigt annars! Nyckeln är att man faktiskt inte behöver planera hela tiden, vilket är vad tankesnurran ibland gör. Om man är medveten om att man faktiskt behöver planera, kan man göra det på ett mer systematiskt sätt, som har en början och ett slut, där  man vid slutet faktiskt är övertygad om att man planerat allt som går att planera på detta stadium. Och är man nöjd, behöver inte tankarna snurra av en oro att allt inte är planerat så gott det går.

Själva planeringen får man göra på ett sätt som passar en själv; t.ex. att först gå igenom förutsättningarna, sedan fundera igenom olika utfall, notera vilka åtgärder jag behöver vidta för att förbättra läger, och till sist analysera om planeringen är fullständig med den information man har. Därefter kan man lugnt gå vidare till nästa problem, och när de väl är slut, kan man vila i mellanrummet mellan tankar och känna dess sköna lugn.

Om att släppa taget

Under en längre tid har jag märkt att jag har haft svårt att stilla mina tankar under meditation, utan att jag har haft någon aning om varför. Det har varit frustrerande, kan jag säga! Häromdagen fick jag en hint om vad det kunde bero på, och när jag testade en smula märkte jag att jag verkligen gjorde det klassiska misstaget som jag fallit på så många gånger tidigare. Att inte kunna släppa taget! Metoder för att hantera detta är något som jag redan har i min mentala verktygslåda, men som jag som vanligt inte kommer på att jag behöver använda. Tur att verktyget fanns där, i vilket fall! 🙂

I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.

Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!

Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet ”du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre! 🙂

Auktoriteter och personlig utveckling

Jag har precis läst ut boken ”Personal Development for Smart People” av Steve Pavlina, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Den är klart läsvärd, kan jag säga nu! Han går på ett mycket systematiskt sätt igenom en mängd områden, t.ex. relationer, pengar, andlighet, karriär, hälsa och vanor, där man kan tillämpa de tre principerna kraft, kärlek och sanning, för att utveckla sig på bästa sätt, och visar hur man kan göra i praktiken för att rikta in sitt liv efter de tre principerna.

Även om detta inlägg inleddes som en kort recension av boken, så började jag skriva av en annan anledning, som var en tanke som slog mig när jag läst boken. Det är ju nämligen säkert så att många läser boken som en bok som beskriver en sanning som man borde följa. D.v.s. att författaren till boken ses som en auktoritet, som man kan följa. Så det är bara att prenumerera på hans nyhetsbrev, läsa hans blogg och artiklar, och så gör man bara precis som det står där (följer hans system av dogmer!), så blir allt bra. Eller?

Nej, det enda som man kan säga bestämt om personlig utveckling, är att enbart man själv kan vara sin egen auktoritet att bedöma vad som är bra eller inte (enda problemet är att han skriver just detta i boken! 🙂 ). När jag läser Steve Pavlinas bok ser jag det istället som att vi här har en person som har ägnat mycket tid åt att tänka på denna typ av frågor, pratat med många andra människor, och provat sina hypoteser, och sedan kommit fram till en mängd slutsatser som verkar vettiga. Liksom om han med boken satt upp vägmärken, ”Steve was here”, för att visa hur han har tänkt. Men sedan är det min sak att se vad jag kan ta till mig eller inte, och på vilket sätt jag kan tillgodogöra mig det han skriver. Det som han skriver om råkar dessutom vara väldigt lätt för just mig att ta till mig, men det hör egentligen inte hit.

Andra exempel på dogmsystem som man behöver förhålla sig till på samma sätt är förstås de etablerade religionerna, ideologierna eller samhällssystemen. Man kan se dem som system av vägmärken, som förstås är resultat av mycket tänkande, men som man själv behöver upptäcka sanningen i innan man accepterar dem. Förstås är inte alla dogmer sanna, för den delen, snarare tvärtom.

Ordet ”dogm” brukar man för det mesta läsa som något negativt, men egentligen blir det negativt enbart när dogmen inte enbart ses som ett vägmärke, utan som något som man måste acceptera. Ett varningstecken när man försöker söka reda på vad som är sant, är alltså när andra försöker övertyga en om vad som är sant, istället för att inbjuda till att nyfiket undersöka och experimentera för att nå en slutsats. Eller förstås, när du märker att du själv försöker övertyga andra om något, istället för att försöka få dem att själva skapa sin egen sanning.

Tänk själv, och låt andra tänka själva!

Vårdagsvärme

När jag satt i bilen på väg till jobbet i morse, i begynnande vår, med blå himmel och strålande sol, kunde jag som vanligt inte låta bli att vända blicken inåt för en liten betraktelse. 🙂

Jag funderade först och främst över den inre värme som sprider sig i mig i denna situation. Vad är det som gör hindrar att jag kan känna den värmen oftare? När jag lät mina tankar vandra ett slag, och lät dem fara precis utanför gränsen för vad jag känner sådan värme för, märkte jag, inte helt otippat, att den inre värmen började dräneras en smula. Och när jag sedan igen tänkte på sådant jag känner varmt för, fylls värmen på igen. Inte så konstigt, kanske.

En enkel och kanske något förenklad generalisering av detta blir ju att jag kan behålla värmen enbart om jag kan lära mig att känna värme för allt i min omgivning, där omgivning gäller såväl fysisk omgivning, personer runt mig, deras handlingar, mina egna tankar och känslor, och alla övriga sinnesintryck som kommer till mig, såväl inifrån som utifrån.

Det här påminner ju om kärleksbudskap från diverse religioner, t.ex. kristendomens ”älska din nästa som dig själv”, eller buddhisternas meditation för att få medkänsla med alla människor och ting. Detta finns säkert i alla etablerade religioner; är nog inte en riskabel satsning.

Sådana kärleksbudskap har för mig varit riktigt ordentligt svårsmälta. Varför skall jag älska någon som vill mig illa, och i så fall, hur skulle det gå till? Och förlorar jag inte min egen styrka om jag låter bli att hålla uppe mina försvar mot sådant/sådana som jag inte gillar?

Vi börjar med frågan ”varför”. Den klarar vi av snabbt med den inledande diskussionen. Förutsatt att jag vill hålla kvar min värme och må riktigt gott inombords (så att jag kan dela med mig av detta till andra!), så behöver jag jobba på att känna värme för fler av mina inre och yttre sinnesintryck.

Nästa fråga, ”hur skall jag kunna älska någon som vill mig illa” är nog den svåraste, men den går att klara av med våra psykologiska verktyg från tidigare blogginlägg. Medkänsla är nyckeln. Om jag klarar av att förstå vilka psykologiska mekanismer (säkert något som involverar projektioner) som kan stå bakom något ont som någon försöker göra mot mig, kan jag om jag verkligen integrerar denna förståelse i mig själv försöka känna medkänsla med den smärta som den andra personen måste känna för att bete sig på det sättet. Då kan jag ändå känna kärlek, trots att någon vill mig illa. Det är ju bara projektioner som ligger i vägen. Det är ju ändå en människa som innerst inne vill väl.

Till slut till frågan om jag förlorar jag min egen styrka om jag låter bli att hålla upp mina försvar. Försvar av den typen, där jag t.ex. fördömer en person p.g.a. att personen vill mig illa, måste ju alltid vara projektionsbaserat, och alltså är det mest till skada för mig själv. Förstås förutsatt att jag har någon bättre metod att hantera personen; annars kanske det är nödvändigt. Dysfunktionella försvar är ju ofta resultatet av att vi inte har hittat något bättre förhållningssätt ännu.

Men kan jag försvara mig mot någon som vill mig ont om jag inte fördömer personen? Jo, jag kan sätta gränser på ett kärleksfullt sätt. Bestämt säga ”nej, det här går jag inte med på”, eller handla kraftfullt men kärleksfullt för att skydda sig mot onda handlingar.

Jag är medveten om att jag har hoppat över många potentiella utredningar i denna text, men jag ville göra den relativt översiktlig. Föreslå gärna i kommentarerna om jag skall fördjupa mig i någon del! 🙂

Pappaupprop

Här kommer ett inlägg som inte ligger mitt i bloggens grundtema, men som berör ett samhällsproblem som kan angripas med synsättet som jag försöker förmedla här på bloggen, d.v.s. att var och en tar ansvar för sina känslor, inte projicerar, utan handlar och försöker lösa problem utifrån en kärleksståndpunkt. Och ett problem som jag själv har råkat ut för, står mitt i, och inte ser slutet på, för min egen och mina barns del.

Bloggaren daddy tänker skicka tio frågor till alla riksdagsmän, som har göra med barns rättighet till sina pappor, och pappors rättigheter, och vad som faktiskt sker i samhället idag. Läs själva, och fundera på hur man kan göra för att lösa ett sådant samhällsproblem på ett konstruktivt (kärleksfullt!) sätt. Jag kommer att länka till riksdagsmännens svar, när de väl kommer in.

Pacman och spiritual bypassing

Steve Pavlina skriver en rolig artikel där han jämför livet med ett Pacman-spel; att man behöver klara av sin nuvarande nivå (där finns ju spöken som man måste hantera!) för att komma vidare till nästa. Att hoppa till nästa nivå utan att ha klarat av den föregående, är ju just det som avses med spiritual bypassing, som jag skrivit om tidigare! Steve nämner inte begreppet, men det är uppenbart att det är samma sak, tycker jag.

Att vara ledsen och le (mot sig själv) samtidigt

I diskussionen efter mitt förra inlägg om att le mot sig själv kom det upp en fråga om man kunde le och vara ledsen samtidigt. Tänkte bara berätta att jag precis har provat, och åtminstone klarar jag av konststycket (att le mot mig själv, alltså) med den nivå av ledsenhet jag har just nu! Ledsenheten stannar ändå kvar, men det känns mycket bättre.

Jag är helt övertygad om att den värme man kan känna inom sig (som kan uppstå t.ex. när man ler) egentligen är oberoende av de känslor man känner, men att det krävs träning för att kunna klara av att känna värme samtidigt som man känner de starkare känslorna. Och för att hålla kvar värmen under t.ex. extrem fysisk smärta behöver man antagligen ha hållit på rätt många år med mental träning för detta.

Att lära sig att hålla kvar sin inre värme är också det bästa motmedlet mot det fenomen som jag skrivit om mest hittills på bloggen om, projektioner. Om man känner inre värme har man ingen anledning att lägga ut sina egna starka känslor på andra, eller på sig själv, för den delen.