Levnadsreglernas paradox

Många människor genom historien har försökt formulera levnadsregler så att vi skall kunna följa dem för att kunna leva ett gott liv. Men oavsett vilken regel man väljer, kan man tolka den på fel sätt eller rätt sätt. Och även om man skriver en regel om att man skall tolka regler på rätt sätt, blir ju även det en regel, som kan tolkas på fel eller rätt sätt.

Det där lät förstås väldigt abstrakt och flummigt, men vi tar ett exempel. En bra regel är att man inte skall tänka elaka tankar om andra, eftersom man själv mår dåligt av negativa tankar, oavsett vem man tänker dem om. Låt säga att jag läser den regeln, och så skall jag försöka använda den. Och så råkar jag misslyckas, och en elak tanke flyger förbi. Vad gör jag då? Skäms och klandrar mig själv, eller förlåter mig själv? Det är alltså de alternativen som är fel sätt och rätt sätt. Oavsett om jag bestämmer mig för att älska andra som mig själv, att jag skall låta bli att skälla på mina barn, eller vilken regel jag än väljer, kan jag snarare befästa mitt oönskade beteende genom att klandra mig själv för att jag misslyckats. För om jag kopplar på en skamkänsla till mitt beteende minskar jag min medvetandegrad, och därmed min möjlighet att påverka det som händer i just det ögonblicket.

Och att lägga på ytterligare en regel om att du aldrig skall klandra dig själv, är förstås också dömt att misslyckas. För vad gör du när du råkar klandra dig själv? Förlåter du dig, eller klandrar du dig ytterligare?

Ja, vad skall man göra då, om man vill tipsa någon om hur man skall göra för att må bättre? Jag tror faktiskt att man om man läser beskrivningen av paradoxen ovan själv kan förstå vad utvägen är. Om man lyckas angripa just punkten att man skäms för sina misslyckanden, hamnar man ju automatiskt på ”rätt sida” i reglerna, och man kan plötsligt tillgodogöra sig den stora mängd levnadsregler som finns i samhället, både inom filosofi, religioner och psykologitidningar, eller var man nu hittar dem, utan att riskera att skapa skamknutar runt dem.

Och hur gör vi nu detta? Då är vi tillbaka på denna bloggs hemmaterritorium. Det gäller att i ögonblicket observera när skammen över ett misslyckande sätter in. Misslyckandet kan förstås vara i att följa en regel, men vilket misslyckande, eller något du inte är nöjd med, som helst, duger. Observera och känn skammen passera förbi, men gör inget av den. Låt den bara vara. Då skapar du nämligen ingen ny ”knut” i dig, och du löser upp den knut som fanns där en aning. Under kontrollerade former, alltså när du mediterar, kan du återkalla situationer då du skämts över något, och lugnt betrakta din reaktion. Då är du ju helt utom all fara, så det är enklare att hålla distansen till händelsen. Som om du hade varit i något slags fara annars, förresten! 🙂 Men visst, det är ju det man tror innan man kommit över skammen.

Jag hoppas att jag genom detta inlägg kunnat peka på att levnadsregler oftast är bra, bara man tolkar dem på rätt sätt. Och att man inte genom att vara förlåtande mot sig själv behöver acceptera att man inte utvecklas. Man kan ha en stark vilja att förbättra sig trots att man accepterar sina misslyckanden!

Att emotionellt grunda sina intellektuella insikter

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, så åstadkommer man ingen förändring hos sig själv (eller andra för den delen), om man inte emotionellt grundar förändringen. En intellektuell insikt om hur man borde göra är inget värd hur mycket man en basunerar ut sin insikt, om man inte har grundat den emotionellt i sig själv, som jag skrev, att man behöver få en aha-upplevelse från sin insikt.

I inlägget skrev jag ju ingenting om hur man beter sig om man nu vill grunda sin insikt emotionellt. När jag väl har förstått att jag borde sluta äta godis, hur gör jag det? Och när jag har förstått att jag skall ta mig själv på allvar i mötet med andra människor, hur ser jag till att jag verkligen genomför detta? När jag har förstått att jag borde sluta upp med att vara ute i sista sekunden, för att det inte är nyttigt att stressa, eller när jag har förstått att jag för min egen skull borde undvika att umgås människor som inte är intresserad av annat än att bli bekräftade.

Hur kommer jag från denna värdefulla insikt, till att faktiskt genomföra förändringen? Det är ingen enkel sak, och min upplevelse är att många människor tror att förändringen är så svår att det faktiskt inte är någon idé att göra ett försök. Man hör ofta människor säga ”jag är helt enkelt sådan”, när de beskriver ett karaktärsdrag som de kanske egentligen skulle vilja vara utan.

Runt denna typ av verksamhet finns förstås en hel terapiindstri, som hjälper, eller åtminstone utger sig för att kunna hjälpa människor med den här typen av problem. Eller möjligheter, förstås, om man ser det så. Och det finns många namn på metoder som sägs vara den allra bästa. Jag tänkte inte ge mig in i att recensera metoder, för det är jag inte kompetent till. Däremot tänkte jag göra som jag brukar här på bloggen, att lägga fram något som gör att man kan begripa sammanhangen, så att man kan förstå varför vissa metoder fungerar. Och kanske så att man med hjälp av den förståelsen kan bygga sin egen metod. För ingen metod passar ju för alla. Och jag lovar ingen heltäckande redogörelse; detta blir en betraktelse av många möjliga.

Om vi tar utgångspunkten i aha-uppleveserna, så kan man förstås få den med en gång. Om man inte har några emotionella investeringar i att hålla kvar vid sitt gamla beteende, så kanske man helt enkelt ändrar sig direkt när man inser att det är det allra bästa. Jag kanske inte har någon skamreaktion över att jag betett mig tokigt i flera år, för en sådan reaktion hindrar förstås att jag ändrar på mig. Då har jag tränat in ett beteende som hårt knyter mig fast vid att fortsätta.

Genom denna betraktelse ser vi att det t.ex. är bra att ta bort negativa känsloreaktioner som inte har där att göra, och som inte längre är relevanta. Här behöver man istället förlåta sig för hur man tidigare gjort, även om det var dumt. Det bästa man kan göra för att förbättra läget är ju ibland att ändra sig. Hur man blir av med irrelevanta negativa känslor har jag skrivit mycket om tidigare här på bloggen, så vill du fördjupa dig i det är det bara att dyka in i bloggarkivet.

Man kan också lotsa sig fram genom den intellektuella förståelsen till en aha-upplevelse under meditation. Om man mediterar över den intellektuella förståelsen och resonemanget som leder fram till den intellektuella acceptansen av att något är fel, kommer man att råka på många känslor som utgör hinder för en sann emotionell acceptans. Genom att släppa upp känslorna utan att agera på dem kan man lösgöra eventuella knutar och till slut nå ned till en fullständig acceptans, en aha-upplevelse. Troligare är att du hittar en massa annat ”skräp” som du behöver bearbeta först, för problemet är sällan så enkelt som man vill föreställa sig. Men förr eller senare kommer du dit. Troligtvis senare, om du inte har tränat länge. En sådan färd kan röra sig över en mängd relaterade, och enklare, aha-upplevelser som tar en gradvis närmare slut-aha-upplevelsen.

När jag skriver  ”under meditation” betyder det inte heller nödvändigtvis att man behöver sitta med slutna ögon och bete sig på något särskilt sätt. Det betyder egentligen bara att man koncentrerat observerar sitt inre utan att agera på det man upplever. Det kan man göra till vardags också.

Finns det något annat sätt att ändra sig? Det beror nog på vad som menas med ”sätt”. Oavsett vilken metod man använder behöver man ta sig förbi blockerande känslor på något vis. Med neurolingvistisk programmering har man en verktygslåda för att justera på några saker här och var, och det är antagligen samma grundmekanismer inblandade. Man måste dock veta vad man skall skruva på för att komma rätt. Och psykoanalysen, som pratar igenom allt, ser också till att genom associationer och diskussioner gräva fram rätt känslor att konfrontera, så att de inte hindrar än från att acceptera det man redan insett. Här kan man förstås också få fram de intellektuella insikterna.

Kognitiv beteendeterapi, då, som är så i ropet? Där man snarare börjar med själva fenomenet man vill bli av med, försöker agera på ett sätt som om förändringen redan ägt rum, och därigenom bearbetar och konfronterar sina blockeringar, om jag förstått rätt. Det är bara att gå från ett annat håll ner mot sin önskade aha-upplevelse. Men här känns det mer som tur om man hittar rätt, i och med att man inte fokuserar på den inre upplevelsen. Antagligen krävs en kombination med någon ”inre” metod för att få ett bra resultat, om jag får gissa.

Det vore intressant om ni läsare hade några andra perspektiv på om det finns helt andra typer av metoder. Ja, jag vet att det finns elchocker och mediciner, men bortsett från dessa, menar jag! Och förstås om ni har synpunkter på mina generaliseringar.

Sedan kommer förstås den riktigt intressanta frågan. När man väl fått dessa aha-upplevelser som löser visa blockeringar och ger en emotionella insikter utifrån en redan erövrad intellektuell insikt, då kommer helt andra intellektuella insikter upp till ytan, som är konsekvenser av de emotionella insikter man fått. Och dessa har man inte fått sin aha-upplevelse till ännu! Och så är man fast i den personliga utvecklingens eviga spiraltrappa. Men, vilken är då den ultimata aha-upplevelsen; finns den längst upp, eller det det bara en naiv önskan hos de människor som kämpar i trappan?

Att se sitt eget och andras ansvar

I helgen var jag med om en annorlunda och givande upplevelse, som jag inte provat tidigare. Sophia lockade med mig på en retreat, som varade från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och vad är nu en retreat? Enkelt uttryckt, så betyder det att ett gäng människor samlas, och är alldeles tysta tillsammans (fast det måste visst inte nödvändigtvis vara på det viset), under mer eller mindre lång tid. Intressant sätt att ses för första gången på 11 år på. 🙂

Inte nog med att man är tyst, man leker ju inte charader direkt, utan idén med tystnaden är att var och en skall ansvara enbart för sig själv. Man tittar inte ens glatt på varandra när man möts, utan försöker att på ett så varmt sätt som möjligt att vara ur vägen för varandra.

I tystnaden kan det komma fram saker ur sinnet som man hållit nere i sina vardagliga aktiviteter, och då kan det förstås bli riktigt jobbigt, men det blir i så fall en renande jobbighet. Tränger man undan saker är det ju inte särskilt bra. Och det är riktigt skönt att få ha sig för sig själv en hel helg, utan att behöva bekymra sig om någonting mer än sig själv.

Det som blev allra tydligast för mig under retreaten var just upplevelsen att ”jag ansvarar för mitt och andra ansvarar för sitt”, eftersom det faktiskt var så det gick till. Att jag själv ansvarar för mitt brukar jag inte ha så svårt att förstå (min ”kan-själv”-mentalitet), men att andra faktiskt ansvarar för sig själva kan jag ha svårare med. Vissa typer av människor (men inte på retreaten) spelar också på att andra gärna vill hjälpa dem, och då blir det inte alls trevligt. Snarare riskerar man att bli utnyttjad för sin ”snällhet”. Eller vad man skall kalla det.

Idag provade jag att föra med mig den upplevelsen till vardagslivet. Det passade alldeles utmärkt att ”simulera retreat” i Stockholms tunnelbana! Då behöver man inte alls bry sig om alla stressade människor. De ansvarar faktiskt för sin egen stress!

En motsatt upplevelse hade jag också, nämligen att man trots att man inte interagerar med de andra människorna på retreaten känner en skön gemenskap med dem. Alla verkade bry sig om varandra trots att man inte gjorde något aktivt av det! Mer än i tanken, förstås. Så efteråt, när tystnaden brutits, kändes det som om man kände allihop mycket bättre än tidigare.

Retreater finns i många olika kontexter, såväl religiösa av olika slag, som ickereligiösa. Denna råkade vara i kristen regi, men jag kan tänka mig att prova andra typer också. Det fundamentala innehållet blir ju ändå detsamma, på något sätt! Fast jag tror att jag kommer tillbaka till denna, som var i en mycket trivsam omgivning på nära avstånd hemifrån.

Kultur som projektionsterapi

Jag fick just en vild idé som jag måste prova med er läsare. Tanken jag fick (i diskussion med min kära fru) är att kultur enbart är givande för mig (eller andra människor) om den befattar mig med mina projektioner, och på något sätt hjälper mig att se något nytt ur dem. Kultur som terapi, alltså. Och vad skall man göra en fredagkväll om inte blogga? 🙂

Några exempel för att stärka min tes.

Om jag har tittat på en viss typ av konst många gånger, berör den inte längre. Jag har sett det ”nya” i konsten tillräckligt många gånger för att inte beröras av den längre. Kanske själva motivet kan tillföra något ytterligare, men om jag sedan ser samma motiv många gånger, hur välvald tekniken än är, blir jag inte berörd längre.

Jag har tyckt att det är en gåta hur människor kan titta på dessa TV-serier, ”såpoperor” om stereotypa relationer. Men om man ser det som att serierna tas in i oss människor och vi projicerar våra egna relationsidéer och problem på människorna i serien, och vi därmed får dem bearbetade och kontrasterande framför våra ögon, får detta sin förklaring.

Teater. Samma sak där.

De grekiska gudarna, som är riktigt bra stereotyper som man kan ha som ”mallar” för hur människor kan bete sig. Om man projicerar sina känslor på dem, kan (eller kunde) man genom att spela upp riter med gudarna få en behandling och upplösning av sina egna knutar. Jag har läst en liknande teori i någon bok av Marianne Fredriksson (kan det vara ”den som vandrar om natten”?).

Bibelberättelser. Här har vi ett persongalleri, som när man läser om dem, så kan känslor väckas i en själv, så att de plockas ut, kontrasteras och bearbetas. Förutsatt förstås att man projicerar sina egna känslor på dem.

Popmusik. Musikerna sjunger oftast om ganska stereotypa händelser. Musiken är (oftast) enkel och provocerar inte mycket. Texten ger en möjlighet att projicera sitt eget liv, och få det uppdelat enligt sångens stereotyper. Beroende på vad som händer i texten kan man få sina projektioner bearbetade.

Barnsagor. Barn lever ju sig lätt in i berättelser. Och projicerar mycket. ”Du är dum!”, alltså. 🙂

Anledningen till att jag fokuserar på att bearbeta projektioner här, är att projektioner som jag tidigare skrivit grundar sig i en känsla jag har som är omedveten, och som oftast gör ganska ont. Så kultur blir på detta sätt en effektiv terapi för våra projektioner.

Ett alternativ när man konfronteras med kultur är medkänslan. T.ex. när man ser en våldsfilm, och känner medkänsla med ett offer för våld. Då blir det inte särskilt givande att titta på sådan film, kan jag avslöja. Däremot om man projicerar vilt på deltagarna (där man själv får vara hjälten eller offret) kan ge en hjälp att bearbeta något, tror jag.

Ett svårt exempel är den klassiska ordlösa musiken. Där är det inte lätt att se vad det är som gör att man uppskattar den. Men visst är det så att musik som var mycket givande för många år sedan inte ger mig någonting alls nuförtiden. Kanske den berör mina projektioner på ett ord- och bildlöst plan?

Hur är det då med vetenskapen, som är en vital del av vår kultur? Här måste vi titta på den ”konsumerande” rollen. Vetenskapsmännen motsvarar konstnärerna, som forskar fram de nya resultaten, och ”konsumenterna” av resultaten konfronterar sina invanda föreställningar med de nya resultaten. De nya resultaten är inte uppseendeväckande särskilt länge, eftersom människor har vant sig vid dem. Vem yvs idag över transistorn?

En konsekvens av detta är att man om man jobbar ordentligt på att bli av med så många projektioner som möjligt, inte genom att konsumera kultur utan att istället meditera, så kommer man att bli mindre och mindre beroende av kultur. Fast kulturen utvecklas ju i takt med att människorna i den utvecklas, så kulturen står ju inte heller stilla. T.ex. är humor som gjordes för 100 år sedan ofta inte alls rolig för oss idag. Frågan är om jag utvecklas (d.v.s blir av med mina projektioner) snabbare genom att meditera än genom att konsumera kultur. Jag satsar på meditationen! 🙂

Om religioner och ”självsplittring”

Jag har just läst en svårbegriplig och kanske svårsmält artikel, som jag gillade. Oavsett om du tror på metafysiken som ligger till grund för artikeln, tycker jag att den åskådligt beskriver den skadliga effekten som de flesta religioner, inklusive Buddhism och New Age, har på oss människor. Läs, filtrera bort det du inte tål att höra (alternativt att du tar det som en utmaning!), och samla ett helhetsintryck. Hitta en bättre, mer personlig metafysik där du inte håller med om begreppen du läser. Och strunta i att det finns saker med som du kanske inte tror på. Kanske du gör det någon gång, och kanske inte.

Om dogmer i religioner, och om vetenskaplig metod

Här kommer ett svar på en kommentar på ett tidigare inlägg, av Per M. Det blev så långt så det fick bli ett eget inlägg!

Frågan är vad som ”definierar” något i religionerna, och på vilket vis de ”finns” utom som företeelse. Vissa utropar sig förstås till företrädare, men det finns alltid sådana som inte följer företrädarna. Jag tror också att vissa områden är öppna i religionerna, och vissa är stängda, och att dessa områden är stängda syns liksom inte på varudeklarationen. Dessvärre tycker jag att många fundamentala delar av religionerna, även i Svenska Kyrkan, är stängda för diskussion. Åtminstone är det mesta som jag tycker är intressant oftast sådant som det inte går att få till en diskussion om utan i undantagsfall. Som du kanske märkte i ditt exempel du berättade om!

När man träffar enskilda människor tycker jag att man kan se på ett mer förlåtande sätt när det gäller dogmatismen; det är ju åtminstone enligt min erfarenhet inte många människor som tänker analytiskt kring så värst mycket här i livet. Och om det nu finns några mediterande medeltida munkar som kommit fram till några djupa sanningar som de filtrerat genom kulturen och politiken, och de sedan blivit dogmer, så är det ju inte så konstigt om det blivit fel på vägen. För absolut döljer sig bakom åtminstone några av dogmerna ett uns av sanning, även om det oftast blivit fruktansvärt förvridet. Däremot, när man ser på hela organisationen, och de politiska krafter som t.ex. katolska kyrkan kan sätta i rörelse genom sina dogmer, blir det plötsligt inte alls roligt, t.ex. när abortmotståndare gärna dödar vuxna för att uppnå sitt mål.

Vetenskapen är ju verkligen en finfin metod att uppnå sanning, men det finns flera områden som vetenskapen inte har lyckats hantera på ett bra sätt (psykologi, religion), och som jag är intresserad av. Där det bästa man som individ kan göra att använda vetenskaplig metod på sig själv (sin inre och yttre värld), för att på så sätt få den bästa sanning som man kan få för sig själv. En som man är beredd att ompröva när man hittar något bättre. Det är det jag försöker göra på den här bloggen. Om jag hade använt traditionell vetenskaplig metod hade jag varit tvungen att skippa min personliga utveckling, och istället försöka hitta tillräckligt många personer som håller med mig, och isolera villkoren som det fungerar inom, för ett litet, litet fenomen. Och antalet personer som sysslar med personlig utveckling på detta vis verkar vara ganska litet.

Om många personer går samma väg och använder samma metoder för att nå goda resultat inom personlig utveckling, kan vi göra resultaten än mer testbara. Och jag tror nog att kärnan i några religioner har kommit till på detta vis. Innan de kommit att bli dogmer och politik.

Om man tar t.ex. Humanisterna, tycker jag ofta har en fördömande (och projicerande) attityd, när jag istället förespråkar kärlek, förlåtande och gränssättning för att hantera ens egna problem. Om de kunde behandla troende med medkänsla, och visa emotionell mognad, kunde jag kanske sympatisera med dem, för idén verkar bra.

Det jag inte gillar med många vetenskapsmän är att de försöker säga att sådant som inte vetenskapen visat inte är sant, d.v.s. de använder ”closed world assumption”, som man säger inom AI-området. Så om man inte kan visa P, så tror man -P, och kan man inte heller visa -P, så tror man P. ”P och -P” är som bekant en motsägelse. 🙂 Många är inte medvetna om vetenskapens begräsningar. De allra duktigaste vetenskapsmännen brukar dock kunna vara ödmjuka, men det är ju ett undantag!

Religion hämmar personlig utveckling

Jag och min kära fru hade en intressant diskussion i morse vid frukostbordet, efter att vi hade sett Änglar och demoner på bio igår kväll. Den handlar ju till stor del om katolska kyrkan, som till synes är under attack från en hemlig organisation. Filmen var inte så värst intressant i sig, men den sporrade icke desto mindre till ett intressant samtal, utifrån att katolska kyrkans religionsutövning har en fast grund i ett antal dogmer. Titta till exempel här för en intressant lista över fastslagna dogmer. Om man ser det positivt kan man förstås tolka dogmer som en uppmuntran till den enskilda individen att skapa sig en förståelse för dessa sanningar på egen hand, men givet listans längd tror jag verkligen inte att så är fallet. Skall man vara katolik tror jag inte att huvudinriktningen på religionsutövningen blir att uppmuntra individen att söka sin egen sanning.

Tvärtom tror jag att den individ som inte har ett begrepp om en gud som stämmer med katolska kyrkans och ifrågasätter kyrkans bild, snarare kommer att få en föreläsning om hur saker och ting förhåller sig, och att ifrågasättande inte direkt är välkommet. Åtminstone i de allra flesta fallen. Undantag och upplysta individer finns säkert här och var inom alla organisationer.

Men nu är ju fritt ifrågasättande och eget bildande av sin uppfattning är just det som främjar personlig utveckling! Accepterande av dogmer utan att man själv har funnit sanningen är definitivt hämmande för den personliga utvecklingen. Då är det bättre att befinna sig i ett sammanhang där ifrågasättande och diskussion inom alla områden är tillåtet. Men hur hittar man ett sådant sammanhang?

Dogmer har vi i Svenska kyrkan, Buddhism, Judendom, Islam, vad jag vet. Övriga religioner kan jag inte så mycket om, men jag skulle bli förvånad om en större religionsutövande grupp klarar sig utan dogmer. Och då kommer man till den enkla slutsatsen att personlig utveckling och religion i organiserad form inte hör ihop. Tråkigt men sant.

Men åter till vår diskussion! Vi började med frågeställningen om varför dogmer över huvud taget behövs, och varför de uppstår, och så kom vi på att man kunde göra ett experiment, där man satte samman en grupp av människor för att föra samtal om djupare frågor, och sedan mätte man dels hur stor grupp som behövdes, och hur lång tid det skulle ta, innan man var överens om att man behövde dogmer (d.v.s. förhållningsregler om hur diskussionen får gå till) för att komma vidare i diskussionen.

Vi fortsatte att diskutera, och inom tio minuter hade vi fått fram vår första dogm som vi tyckte behövdes för att kunna föra vår diskussion vidare i en större grupp. Nu minns jag inte precis precis vad det var vi tyckte behövdes, men icke desto mindre är frågan alltså besvarad! 🙂

Utifrån detta lilla experiment kunde vi åtminstone erhålla en viss ödmjukhet inför religionernas felbarhet. Kanske den enda dogmen man skall tillåta sig är att inte ha några dogmer? 🙂

Auktoriteter och personlig utveckling

Jag har precis läst ut boken ”Personal Development for Smart People” av Steve Pavlina, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Den är klart läsvärd, kan jag säga nu! Han går på ett mycket systematiskt sätt igenom en mängd områden, t.ex. relationer, pengar, andlighet, karriär, hälsa och vanor, där man kan tillämpa de tre principerna kraft, kärlek och sanning, för att utveckla sig på bästa sätt, och visar hur man kan göra i praktiken för att rikta in sitt liv efter de tre principerna.

Även om detta inlägg inleddes som en kort recension av boken, så började jag skriva av en annan anledning, som var en tanke som slog mig när jag läst boken. Det är ju nämligen säkert så att många läser boken som en bok som beskriver en sanning som man borde följa. D.v.s. att författaren till boken ses som en auktoritet, som man kan följa. Så det är bara att prenumerera på hans nyhetsbrev, läsa hans blogg och artiklar, och så gör man bara precis som det står där (följer hans system av dogmer!), så blir allt bra. Eller?

Nej, det enda som man kan säga bestämt om personlig utveckling, är att enbart man själv kan vara sin egen auktoritet att bedöma vad som är bra eller inte (enda problemet är att han skriver just detta i boken! 🙂 ). När jag läser Steve Pavlinas bok ser jag det istället som att vi här har en person som har ägnat mycket tid åt att tänka på denna typ av frågor, pratat med många andra människor, och provat sina hypoteser, och sedan kommit fram till en mängd slutsatser som verkar vettiga. Liksom om han med boken satt upp vägmärken, ”Steve was here”, för att visa hur han har tänkt. Men sedan är det min sak att se vad jag kan ta till mig eller inte, och på vilket sätt jag kan tillgodogöra mig det han skriver. Det som han skriver om råkar dessutom vara väldigt lätt för just mig att ta till mig, men det hör egentligen inte hit.

Andra exempel på dogmsystem som man behöver förhålla sig till på samma sätt är förstås de etablerade religionerna, ideologierna eller samhällssystemen. Man kan se dem som system av vägmärken, som förstås är resultat av mycket tänkande, men som man själv behöver upptäcka sanningen i innan man accepterar dem. Förstås är inte alla dogmer sanna, för den delen, snarare tvärtom.

Ordet ”dogm” brukar man för det mesta läsa som något negativt, men egentligen blir det negativt enbart när dogmen inte enbart ses som ett vägmärke, utan som något som man måste acceptera. Ett varningstecken när man försöker söka reda på vad som är sant, är alltså när andra försöker övertyga en om vad som är sant, istället för att inbjuda till att nyfiket undersöka och experimentera för att nå en slutsats. Eller förstås, när du märker att du själv försöker övertyga andra om något, istället för att försöka få dem att själva skapa sin egen sanning.

Tänk själv, och låt andra tänka själva!

Hjärnforskning och meditation

Jag hittade en intressant artikel om vad som händer i hjärnan när man mediterar. Roligt att forskarna börjar hitta sådana kopplingar mellan upplevelser och fenomen i hjärnan! Det vore ju konstigt om man inte kunde hitta uttryck i hjärnan för sådana fenomen som verkar gå igen i alla religioner och kulturer.

Spiritual Bypassing

Jag har just börjat läsa en bok som jag köpte i somras, ”Toward a Psychology of Awakening” av John Welwood. Den verkar mycket lovande, och verkar behandla mycket av sådant som jag skriver om här, och som jag själv har använt många spridda källor för att komma fram till, d.v.s. att utforska gränslandet mellan psykologi och religion/andlighet. T.ex. hittade jag just begreppet ”Spiritual Bypassing”, som handlar om att en person som har många egna obearbetade problem använder religionen eller andligheten (ja, vad skall man kalla det för? Båda orden är ju belastade) som ett bedövningsmedel istället för (och inte både och) att acceptera och möta sina egna brister. Där meditation blir ett bedövningsmedel för att nå ett eftertraktat lugn, istället för en metod att nå klarhet om sin egen existens.

Läs mer om detta här, till exempel. Någon som vet eller har förslag på en svensk term för detta? Kanske ”andlig återvändsgränd”?

Övning: Försök att känna igen personer som haft oturen att gå in i denna andliga återvändsgränd.

Intressant bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina

Jag fick tips om en bra bok: Personal Development for Smart People av Steve Pavlina. Jag har bara läst den första delen av hans provkapitel (gratis innan man beställer boken), men redan där hittar jag många likheter med vad jag själv har funnit och skrivit om här. T.ex. har han hittat tre grundprinciper som i stort sett alla self-help-läror bygger på, från kostråd och hantering av personlig ekonomi, till andlig utveckling. Principerna är dessa: sanning, kärlek och kraft. Det låter rätt abstrakt, men om man med sanning tänker ”frånvaro av projektioner”, kraft som ”vilja”, och kärlek, ja, det har jag faktiskt inte skrivit så konkret om ännu, för den tycker jag är den svåraste att få grepp om. Om det ens går, vi får se. Och man kan undra om han inte är nära en psykologisk tolkning av kristendomens treenighet (hon är ju förresten också med i Matrix-filmen) här, med sina tre grundbegrepp. Det blir något att fundera över framöver. Kan man måhända förstå filioque-striden i psykologiska termer?

Andra intressanta begrepp som han härleder från dessa grundprinciper är dessa:

• Auktoritet: sanning + kraft
• Mod: kärlek + kraft
• ”Oneness”: kärlek + sanning (denna har jag inte begripit ännu)
• Intelligens: sanning + kärlek + kraft

Jag har beställt boken, och återkommer med en recension så småningom.

Hjärnan och perceptionen: rena snurren

Jag tänkte att det vore dags för ett inlägg som inte är klargörande, utan istället strävar efter att bryta de föreställningar man kan ha, som känns som allra självklarast. Det är bra att skaka om sin världsuppfattning ibland.

Låt oss först titta på det vi kallar hjärnan, i något slags sammanhang med sin omvärld. Vi betraktar också alla de sätt som hjärnan kan få impulser från sin omvärld; vi kallar det perception. Vi kan utifrån detta perspektiv skilja på det som finns eller sker inuti hjärnan, från det som sker utanför, och som hjärnan kan få kännedom om via perceptionen. Hjärnan kan också styra kroppen så att den handlar och därmed påverkar världen.

En rätt klar bild, eller hur? Världen finns utanför hjärnan, och hjärnan tar in information om världen, och bearbetar denna på lämpligt vis, och bestämmer lämpliga åtgärder att utföra på grund av informationen. Det är denna enkla bild som jag tänkte försöka skaka om en smula. Här finns många alternativa angrepssätt.

Ett sätt är att säga att det inte alls är säkert att det finns en omvärld som vi ser den; det kan vara så att våra hjärnor förses med simulerade indata från en maskin. En roande saga på det temat finns beskriven i Lars Gustafssons bok ”Det sällsamma djuret från norr”. Visst kan detta vara en möjlighet, men det finns intressantare sätt att göra situationen svårbegriplig.

Betrakta bara situationen som sådan, med hjärnan tillsammans med sin omgivning. Så kan vi börja att ställa oss frågan hur vi kan veta att det finns en hjärna, och en omgivning, över huvud taget, och att det är hjärnan som behandlar information från omvärlden. Ja, hur vet vi det? Genom vetenskapen, förstås. Och hur fungerar vetenskapen? Genom att noggrant observera, generalisera, pröva, experimentera, falsifiera och korroborera (se lämplig bok om vetenskapsteori, detta är inte alldeles oomstritt). Alltså, genom att hjärnan tar in information, bearbetar, kommer på fina experiment, utför dem, observerar utfall i världen. Men var det inte just detta som vi sade att vetenskapen skulle användas till att visa? Ett cirkelresonemang, alltså.

Vi gör ett nytt försök att hitta en fast punkt i tillvaron, varmed vi kanske kan rubba jorden. Om vi antar att vi vet att hjärnan finns, trots ovanstående resonemang, var finns i så fall världen? Vägarna in i hjärnan via perceptionen handlar om fysikaliska fenomen som översätts till nervsignaler i våra sinnesorgan, och dessa sammanställs inuti hjärnan till något slags sammanhängande världsbild. T.ex. får vi inte med ljudfrekvenser ovan 20 kHz, och gammastrålning ser vi inte heller. Men med vetenskapen (vår utökade perception) får vi tillgång även till dessa i vår världsbild. Världsbilden finns alltså på insidan. Allt som händer upplevs på insidan. Så även vår kunskap om hjärnan, finns bara på insidan. Men vad är då utsidan? Vad innebär det över huvud taget att veta något om utsidan? Äsch, vi hittade ingen fast kunskap denna gång heller.

Vi provar ytterligare en utgångspunkt, genom att betrakta två hjärnor i kontext med omvärlden (ja, de sitter förstås i varsin varelse av något slag, enklast antar vi att det är människor). Vardera hjärnorna består ju av två hjärnhalvor, som har en smal kommunikationskanal mellan sig. Men vänta, de två hjärnorna har ju också en dubbelriktad kommunikationskanal mellan sig, nämligen den fysiska verkligheten och perceptionen. Och hjärnorna själva kan ju observera sig själva (d.v.s. något slags inre perception); man kan ju betrakta sina inre tankar och känslor. På samma sätt som de kan betrakta den andra hjärnan, och påverka den genom agerande. Exakt vad är det som gör att vi betraktar hjärnhalvorna som en och samma identitet, och de två hjärnorna som två skilda identiteter, och vad betyder det att vara en respektive två identiteter?

För mig är denna typ av frågor de som är riktigt existentiella, om man är noggrann och rigorös i analysen. Många anser att ”finns Gud” är en rimlig existentiell fråga att ställa, men jag tror verkligen att man behöver reda upp den typ av frågor som jag beskriver ovan, innan man tar sig an så löst formulerade frågor. Först ett vetenskapligt angreppssätt, sedan är det inte osannolikt att det blir ett utrymme kvar för religionen. Men den kommer att ha en helt annan karaktär än idag.

Själv tänker jag betrakta hjärnan som en entitet som får perception från världen, ända tills jag kommer till någon annan hållbar ståndpunkt. Det är ändå den enklaste och mest rimliga modell jag hittat. Det känns bra att vara medveten om att ståndpunkten inte är självklar.

Projektioner i kristendomen

För att hantera någon väsentlig del av kristendomen med min psykologiska ansats krävs en smula förarbete. Det jag tänker argumentera för är att det som kallas ”synd” i kristendomen (ja, även judendomen, förstås; är det ett centralt begrepp på fler håll?), är detsamma som jag beskrivit som ”projektion” här. Givet detta blir det inte så svårt att se likheterna mellan kristendom och buddhism, till att börja med. Gissningsvis är andra religioner ute efter samma psykologiska kärna, till större eller mindre grad.

En kort (och säkert naiv; jag är ingen teolog) sammanfattning av min uppfattning om synd i kristendomen:

• Synd är något dåligt, som man inte skall göra
• Synd är något som man kan bli förlåten från
• Man kan få alla sina synder förlåtna, bara man tror tillräckligt
• Det är eftersträvansvärt att få alla sina synder förlåtna
• ”Syndernas förlåtelse” hänger på något sätt ihop med att ”se sanningen”
• Synda kan man göra i ”tankar, ord och gärningar”
• Ingen människa kan undvika att synda

Sådär, nu sitter ankorna på rad. 🙂

Vi formulerar om detta i psykologisk form, så får vi se vad som händer.

• Projektioner är något dåligt, som man inte skall göra
• Projektioner är något som man kan behöva hjälp med att ta tillbaka (och känna sin egen smärta)
• Man kan ta tillbaka alla sina projektioner, bara man tränar tillräckligt länge (tillräckligt många liv?)
• Det är eftersträvansvärt att ta tillbaka sina projektioner
• Att ta tillbaka sina projektioner hänger ihop med att se hur verkligheten är beskaffad (utan projicerade egenskaper)
• Projicerar gör man inom sig genom att tillskriva någon/något en egenskap, eller agerar ut projektionen genom ord eller handlingar
• Ingen människa kan undvika att projicera

Det verkar stämma bra än så länge, förutom kanske den sista punkten. Buddhisterna tycker ju att man faktiskt kan nå och inte bara approximera det som de kallar nirvana. Rimligtvis är detta den fullständiga insikten om världens beskaffenhet utan projektioner. Kristendomen ger ibland dubbla budskap här. Hur skall man kunna få alla sina synder förlåtna, samtidigt som man inte kan undvika att synda? Nå, vi nöjer oss med att det är förbaskat svårt att låta bli att projicera, tycker jag.

I och med detta har jag förstås inte visat att synd och projektion är samma sak. Det lär jag inte lyckas fullständigt med heller, men jag tänkte göra en mer beskrivande jämförelse, för att visa varför projektioner är riktigt dåliga, och varför det är svårt att beskriva något som definitivt inte involverar en projektion som synd. Sedan är jag nöjd med vad jag uppnått så här långt.

Först varför projektioner är dåliga. Vi har ju sett i tidigare inlägg att projektioner hindrar förståelse och växande, och hur man genom att projicera undviker att möta sina medmänniskor, och istället behandlar omvärlden som något som antingen stämmer eller inte stämmer med vår inre modell/karta. Det är ju otrevligt nog, bara det. Projektioner som man agerar på kan bli oerhört otrevliga. Som exempel, när en människa tror att en annan människa ”är” ond, och förtjänar att straffas. Agerar den förstnämnda/e på detta kan utgången bli mycket olycklig. Istället för att man bär sin smärta och försöker hitta en konstruktiv lösning. Ett mindre uppenbart exempel på när en projektion är skadlig är när en förälder tillskriver sitt barn en egenskap, som t.ex. ”duktig”, ”ordningsam”, ”slarvig”, ”ohyfsad” eller liknande. Det gör ju att föräldern inte man möta barnet som det är, och barnet får antagligen svårt att förhålla sig till sig själv på ett konstruktivt sätt. Den som bemötts som ”slarvig” under hela sin uppväxt och tagit detta till sig som sin identitet, har med säkerhet svårare att göra något åt saken, än den som blivit mött med förälderns vilja att hjälpa barnet långsiktigt när barnet inte hittar sina saker.

Kyrkan har under långa tider sett diverse varierande handlingar som syndiga, men det tror jag att man kan bortse från här. Det är ju snarare ett symptom på kyrkans önskan att ha makt, ett typiskt mänskligt fenomen som man kan träna sin ödmjukhet på. Se så svårt det är att reda ut vad som är viktigt och inte!

Sedan varför något som inte involverar en projektion inte borde betraktas som synd. Vi tar ett riktigt provocerande exempel, så går vi inte som katten runt het gröt. Vi provar helt enkelt med titta på det otäcka fallet att person A dödar person B. Måste det vara en synd i samtliga fall? Och i så fall, sammanfaller detta med när en projektion är väsentligen inblandad?

Om person A tycker att person B ”förtjänar” att bli dödad p.g.a. någon egenskap som A tillskriver B, kan man gissa, t.ex. ”hänsynslös utsugare”, ”ynkligt offer” eller liknande, har vi en projektion på gång. A kan inte ta hand om sin egen smärta, utan lägger den på B, som blir dödad. A får en temporär lindring av sin smärta genom den bedövningen som den fasansfulla handlingen (nu är det jag som projicerar) ger. Men smärtan kommer att vara kvar i en eller annan form tills den blir förlöst genom ett medvetet växande (är nog oerhört sällsynt, men ändå), eller ”förlåten” som det skulle heta i kristen terminologi.

Låt säga att A dödar B i rent självförsvar, och som den enda möjliga utvägen ur en extremt hotfull situation. A har här gjort ett medvetet övervägande, varit medveten om sina känslor, sin rädsla, sett B:s oförmåga att ta till sig A:s argument och vädjanden (det är förstås B som projicerar här), och kommit till den fruktansvärda slutsatsen att det enda möjliga som går att göra för att klara sig med rimlig chans är att döda B. A har alltså inte projicerat något på B, utan dödar sig som en allra sista utväg. Denna handling kommer förstås att ge en inre smärta som konsekvens för A (det får man alldeles säkert om man dödar någon, oavsett om det är i självförsvar), men någon förlåtelse är inte nödvändig så länge A faktiskt tar ansvar för sin egen smärta (även efteråt) och inte projicerar den som en egenskap. Så, jag skulle säga att detta, att som allra sista utväg döda någon i självförsvar, när inget annat var möjligt, inte är en synd. Detta kan man förstås argumentera länge om. Men vad finns att be om förlåtelse för, som A skulle ångra? Beslutet att döda var här helt genomtänkt, och en sista utväg. Alternativet var att själv bli dödad, så A har med största sannolikhet gjort det bästa hon/han kunde. Problemet är att det krävs oerhört mycket av A för att inte projicera, och se B som en ”hemsk mördare”, utan A måste bibehålla medkänslan för B även när A dödar B. Annars blir det en synd, tillika en projektion. Synd och projektion verkar sammanfalla väl, även i rätt extrema exempel.

Jag tror att vi därmed har tagit oss en bit mot ett närmande mellan psykologin, buddhismen och kristendomen, på så sätt att de verkar ha fundamentala delar gemensamma. Senare skall jag titta på ”förlåtelse” också, som är ett komplicerat fenomen. Det har jag ju bara berört i förbigående här.

Buddhismens psykologi

Jag tänkte försöka formulera en minimal teori för vad buddhismen skulle kunna gå ut på, med hjälp av de termer som jag använt hittills. Detta är min hypotes: Buddhismen syftar mot att lära människorna att ta tillbaka sina projektioner (samtliga!), och sedan bli av med den tidigare utprojicerade smärtan genom att inse orsaken till denna smärta.

Här är det alltså frågan om att ta tillbaka inte bara enkla projektioner som ”han är jobbig”, utan även ”bollen är grön” tror jag ses som en projektion här (även om det inte heter så i buddhistisk terminologi; vad det heter vet jag inte), och hör inte till bollens essens. Och visst låter det väl rimligt att den insikt som buddhisterna brukar tala om, att allt är ”tomhet”, kan vara just insikten om världens beskaffenhet helt utan projektioner. ”Allt är lidande” är ju en av buddhismens grundsanningar, och om det under alla projektioner, även ”bollen är grön” ligger en smärta (och det är något jag inte kan förhålla mig till, även om det är fullt möjligt), kommer man förstås till ”tomhet” genom att bli av med smärtan och projektionerna.

Låt mig bara kommentera att det låter väldigt enkelt att komma till buddhismens mål genom mitt sätt att beskriva det. Minns då att jag ännu inte skrivit något om metoder för att åstadkomma återtagande av projektioner, förutom att meditation är en bra teknik. Att ta tillbaka projektioner är i sanning ingen enkel uppgift, och kan ta många år (och är man buddhist kanske man tror att det krävs flera liv, vad det nu betyder).

Detta inlägg får ses som informerad spekulation från min sida, eftersom jag inte alls är expert på buddhism. Spekulationen är tillräckligt väldefinierad för att kunna falsifieras, tycker jag, så vi får se hur den står sig över tiden. Kommentera gärna om detta! Jag återkommer med psykologiska teorier om andra religioner när jag är redo för det. Kristendomen står nog härnäst på tur.

Kontrollbehov kontra medkänsla

Kontrollbehov följt av reaktion å ena sidan, och medkänsla följt av medveten handling å andra sidan, ser jag som två diametralt olika sätt att försöka nå till samma mål. Här behöver jag börja med att förklara begreppen en smula.

 Jag börjar med en abstrakt beskrivning av kontrollbehov, som kan vara ”svårknäckt” tills jag ger ett exempel. Inom sig har man som människa p.g.a. hur hjärnan fungerar en modell av hur man förväntar sig att världen runtomkring fungerar. T.ex. har man rätt bra koll på hur materiella objekt fungerar, och man har med hjälp av det man lärt sig i skolan fått in sådant som t.ex. elektromagnetiska vågor, så att man inte har något större problem att acceptera att information kan färdas genom ”intet”. Och man har också en modell av hur människor typiskt sett beter sig, inklusive av sitt eget tanke- och känsloliv.

Med ”modell” menar jag här en ”karta” som jag använder när jag navigerar i världen, och i min kontakt med andra människor och företeelser som jag stöter på i livet. Ja, man har säkert en modell av döden också, som man använder när det väl är dags…  Litet förenklat kan man säga att modellen ”består” av tankar och känslor, på så sätt att tankar är den ”logiska basen”, och känslorna är kopplade till olika fenomen i modellen.

Givet denna modell kan man förhålla sig till den på olika sätt, särsklit med avseende på när den skiljer sig från det jag observerar ute i världen. Min rätt starka hypotes är att min hjärna när den märker att det finns en skillnad mellan modellen och världen skickar ut en stark känslosignal som gör mig uppmärksam på att här finns något som jag inte är redo att hantera. Om någon av er läsare vet något om forskning inom psykologi eller neurofysiologi som säger något om detta, kommentera gärna detta inlägg så blir jag glad!

Nu är vi genast inne på ämnet för mitt tidigare inlägg om psykisk smärta, för det är just det man känner, med mindre eller större intensitet, i en sådan situation. Och kontrollbehovet, det uppstår när man inte kan se sin smärta konstruktivt, d.v.s. som ”här har jag en möjlighet att lära mig något” (det vore väl en rimlig ansats när man märker att ens modell av världen inte stämmer överens med vad jag faktiskt uppfattar genom mina sinnen). Då blir jag bara förlamad och antagligen rädd för situationen, och försöker istället anpassa världen till min modell. Där har vi kontrollbehovet i ett nötskal! Att försöka anpassa världen istället för sin modell, trots att världen faktiskt är annorlunda. Och metoden att komma över sitt kontrollbehov, det är som vanligt att ta ansvar för sina känslor, att plocka tillbaka sina projektioner, som jag skrivit om tidigare.

Med denna beskrivning ser man varför ack så välmenande människor (deras modell av världen är i grunden en modell som beskriver något positivt) är helt oförmögna att omsätta sin modell i verkligheten och snarare åstadkommer skada därigenom. T.ex. människor som förespråkar utopier av alla de slag där människor bara är snälla mot varandra (jag gissar att ni själva kan plocka fram ett antal exempel på alla politiska, religiösa och filosofiska håll) brukar ofta ha fullständig oförståelse för varför världen inte redan ser ut som de vill att den skall se ut. De är inte beredda att ta in världen som den är, och med medkänsla och aktiv medveten handling bidra till att förändra världen. Ja, ”de”, skriver jag. Men alla har vi väl mer eller mindre av detta i oss.

När man tar tillbaka sina projektioner och istället odlar sin medkänsla, får man alltså en annan metod att översätta skillnaden mellan modell och verklighet i handling, som är oerhört mycket mer världstillvänd än kontrollbehovet, som enbart är motiverat utifrån egna behov och reaktioner.

Till slut ett exempel på skillnaden mellan handling sporrad av kontrollbehov och handling sporrad av medkänsla. Vi föreställer oss en förälder som tycker att 15-åringar skall vara hemma klockan 21 på kvällen, oavsett vad. Det kan vara positivt eller negativt motiverat (d.v.s. bra eller dåliga skäl), vi bortser från detta. Av en händelse så är 15-åringen intresserad av att gå på fest på fredagen, och den festen slutar förstås inte förrän klockan 23. Utfallet kommer i båda våra exempel att bli att 15-åringen faktiskt inte får gå på festen, så att vi inte blandar fakta med känslomässig process. Vi kommer in i handlingen när 15-åringen just bett föräldern om lov att gå på festen i fråga.

Först kontrollbehovsfallet. Här kommer föräldern att uppleva en stor inre smärta när det blir en skillnad mellan förälderns inre modell (där 15-åringen faktiskt kommer hem klockan 21), och verkligheten. Vårt antagande är att föräldern inte kan föreställa sig en möjlighet att anpassa modellen, utan är helt förlamad av inre känslor, och kan därmed inte alls föreställa sig tonåringens tankar och känslor inför detta (t.ex. en stark önskan att få träffa sina kamrater under trevliga former). Man kan tänka sig olika sätt för föräldern att reagera på sina känslor, förenklat ”inåt” eller ”utåt”. Vi antar ”utåt”. Föräldern skäller ut 15-åringen, kanske ”förstår du inte att det vore helt oansvarigt av mig att släppa ut dig så sent, du kan ju bli nedslagen”, eller någon annan liknande projektion. 15-åringen har säkert ingen lust att diskutera med en förälder som inte visar något som helst intresse att förstå vad han/hon vill och varför, så här är det svårt att se en positiv utgång, om inte 15-åringen i sin tur är så känslomässigt mogen så att han/hon kan ta hand om sin förälders känslor. Oftast är det förstås inte så. Dels brukar 15-åringar ha ett turbulent känsloliv, och med en förälder som inte ens kan ta hand om sina egna känslor är väl chansen inte så stor att 15-åringen i sin tur har fått en så god känslomässig fostran att han/hon kan förhålla sig lugn i detta.

Så tar vi medkänslefallet. Föräldern upplever även här en inre smärta som ges av skillnaden mellan modell och ”riktig värld”, men ser konstruktivt på detta som en möjlighet att utvecklas (revidera sin inre modell). Föräldern vågar här vara öppen mot 15-åringen och berättar om sina känslor. T.ex. ”Nej, nu känner jag mig verkligen obehaglig till mods av att du skall vara ute så länge på kvällen. Det tycker jag inte alls om, eftersom det är ett sådant busliv just där du behöver gå.” För att försöka förstå hur världen verkligen är beskaffad (d.v.s. varför 15-åringar faktiskt inte alltid kommer hem klockan 21 när man vill det), försöker föräldern förstå varför 15-åringen vill gå på fest. 15-åringen berättar varför (på olika sätt beroende på mognadsgrad, förstås; det kan komma många projektioner här). Föräldern försöker verkligen ta in detta, och 15-åringar är inget undantag från mänskligheten; alla människor tycker om att bli förstådda och tagna på allvar. De pratar runt detta, och föräldern försöker att integrera 15-åringens tankar och känslor för att se om det går att rucka på förälderns önskan om försiktighet att gå på fest i just det området. Just i detta fall kom föräldern ändå fram till att det är bäst att vänta tills det är en fest i ett annat område som inte är lika farligt att ta sig hem från, och eftersom bilen var på reparation, så att det inte gick att hämta med bil. Och 15-åringen är besviken, men har ändå viss förståelse för förälderns resonemang. En konstruktiv lösning som ändå bibehåller båda parters integritet.