Under en längre tid har jag märkt att jag har haft svårt att stilla mina tankar under meditation, utan att jag har haft någon aning om varför. Det har varit frustrerande, kan jag säga! Häromdagen fick jag en hint om vad det kunde bero på, och när jag testade en smula märkte jag att jag verkligen gjorde det klassiska misstaget som jag fallit på så många gånger tidigare. Att inte kunna släppa taget! Metoder för att hantera detta är något som jag redan har i min mentala verktygslåda, men som jag som vanligt inte kommer på att jag behöver använda. Tur att verktyget fanns där, i vilket fall! 🙂
I meditationen blir fenomenet att jag omedvetet tror att de pockande tankar som uppstår, och som rör viktiga saker, genast måste åtgärdas, som om jag skulle kunna göra något åt dem just då.
Och i den yttre världen har jag förstås haft motsvarande fenomen: där är det vissa saker som jag absolut vill skall inträffa, men som jag just nu inte kan agera för att det skall ske, men likväl bekymrar jag mig och låter tankarna snurra runt. Kontrollbehovet, alltså!
Det visade sig att båda sidorna av problemet bäst attackerades genom att under kontrollerade former ändra inställning under meditationen. När jag kunde betrakta känslorna under antagandet ”du kan inte göra något åt detta just nu, och har gjort vad du kan i detta läge”, var det inte längre några problem att hålla de störande tankarna borta. Och det speglade sig sedan i vardagen, så att jag kan ha ett reflekterande lugn även där. Skönt värre! 🙂
Flykten ur Matrix 