Men hur gör man när man faktiskt inte klarar att göra ett konstruktivt val i en svår känsla? Eller i ett helt känslokaos? När man är helt paralyserad och faktiskt inte ser vägen ut? Det är inte så enkelt att man antingen agerar på känslan, eller klarar av att hantera känslan konstruktivt. Om det bara vore så väl. Ibland kan man ställas inför situationer som man har extremt svårt att klara av, känslomässigt, oavsett hur extrema de ser sig för en extern betraktare, även om man har lyckats medvetandegöra känslan så mycket att man inte agerar på den, t.ex. genom meditationsträning. Fortfarande kan man vara medveten om att man projicerar, förstås. Man kan vara i ett läge där känslan är rent outhärdlig. Grundproblemet här är att man faktiskt tror att man klarar av situationen, trots att man bevisligen inte gör det. Och inte klarar man utan vidare av att acceptera detta!
Men vad skall man göra? Om man hade varit barn och haft en förstående förälder, kunde man anförtro sig åt denne, och låta denne härbärgera känslan (psykoanalytisk terminologi), och sedan hjälpa barnet att hantera den, och på så sätt bringa ordning i sinnet, och hjälpa barnet fram till ett förslag till handling. Men nu är man ju inte barn, och som barn kanske man inte hade en förälder som var förstående i alla lägen, vilket gör att man har saker kvar att lära som vuxen. Kan man härbärgera känslan någon annanstans, kanske?
Det kan låta väldigt konstigt, men det som faktiskt kan fungerar är att man först accepterar läget fullständigt (i alla sina detaljer, såväl känslo- som faktamässigt), och sedan lämnar bort sin känsla (och projektion, om den finns) för härbärgering. Men vart lämnar man den? Ja, t.ex. tolvstegsmetoden (läs om denna här; jag har svårt att hitta andra bra länkar på internet) anser att man skall lämna bort den till en ospecificerad ”högre makt”, så om du har en sådan till hands som fungerar, är du klar med problemet. Annars kan du se det som att du lämnar den till ditt undermedvetna. Det konstiga är att det går att skicka känslan till en del av dig (ja, eller högre makt, som du vill!) som faktiskt är bra på att lösa upp helt obegripliga känslor. Och så småningom kommer du att märka vilken kompetens den delen har, så att du kan lita på dig själv (alternativt en högre makt). Ofta kommer svaret långt senare än överlämningen, så det känns en smula ovant till en början. Om du har ägnat dig åt problemlösning kanske du har märkt att det är bra att tänka igenom problemet ordentligt kvällen före, så kan du kanske ha löst problemet på morgonen. Detta är samma hjärnfunktion, tror jag.
Är du kristen kan du kalla detta för bön; jag tror att det är samma sak.
Övning: prova detta!
Flykten ur Matrix 