Om att basunera ut viktiga budskap

Jag reflekterade en stund över mitt tonläge här på bloggen, t.ex. mitt förra inlägg, som jag skriver som ett ganska torrt konstaterande, som ett ”knep”. Ändå ser jag det jag skriver som potentiellt väldigt viktigt; för mig själv kan ett litet trick med hur jag ser på världen, inre som yttre, ha vida konsekvenser.

Alternativet kunde vara att jag basunerar ut budskap jag tycker är viktiga, beskriver hur oerhört sanna och verkliga de begrepp jag skriver om är, och hur fantastiskt det är när man inser vissa saker (oj, skriver jag torrt nu igen!). Det jag tror händer då, är två saker: dels förblindar mina egna stora känslor det budskap jag skriver, dels har starka känslor i ett budskap en tendens att framkalla starka känslor i mottagaren (ex. reklam), och som jag har skrivit tidigare, ändras förmågan att se vad som är sant i närvaro av starka känslor.

Därför väntar jag gärna tills känslorna är över, såväl positiva som negativa, så att jag kan yttra mig ”på en högre medvetandenivå”, där jag kan betrakta känslorna i efterhand, såvida jag inte har förmågan att nyktert observera dem i nuet, förstås.

Så, därför basunerar jag inte ut något när jag skriver. Om något är viktigt, får detta uppstå i dig som läsare. Det är ju inte heller säkert att det jag tycker är viktigt är något som du tycker är viktigt; det är bara en förhoppning jag har. Som vanligt, tänk själv!

Annonser

Knep för återkommande negativa känslor

Låt säga att jag har en viss negativ känsla som återkommer vid vissa tillfällen, och som jag tycker hindrar mig att vara ”på topp”, eller ännu värre, paralyserar mig. Ett bra knep är då att som vanligt observera känslan, men också tänka ”ja, så här brukar det kännas ibland, och den gången blev det ju inte heller någon katastrof” (det blir det ju oftast inte, förutom möjligtvis i några fall det som framkallas av att man blir paralyserad). För mig ger den tanken ett bra perspektiv på känslan, och den påverkar mig inte lika mycket. Den blir alltså mer medvetandegjord av att bli satt i perspektiv. Ett bra knep att generalisera utifrån!

Tankefrihet vid omedvetna känslor

En snabb observation jag gjorde under en bilresa i morse! Nämligen att det är en bra indikator på om jag har omedvetna eller inte fullt hanterade medvetna känslor som påverkar mig, när jag märker att jag inte kan tänka helt fritt runt något ämne. Det känns som om tankarna ”slår i väggen” när jag försöker tänka vissa tankar. Om jag i det läget struntar i ”stoppet” och tänker de stoppade tankarna ändå (det kan vara trögt, men det går), bidrar det till medvetandegöra känslan, och jag kan observera och förhålla mig till känslan på ett konstruktivt sätt. Spännande, tycker jag!

Shields Up!

Häromdagen märkte jag att jag hade hamnat i ”Shields-Up”-läge igen. Det händer då och då, och fortfarande märker jag det inte förrän jag jag varit i det läget några dagar. Jaha, vad betyder då detta ”Shields Up” som jag pratar om? Jag kan först och främst avslöja att jag inte är med i Star Trek. 😉

Vad jag menar är läget när jag tror att jag behöver försvara det jag är och det jag står för, så att jag sätter upp ett skydd som är ett slags beredskap på att jag behöver försvara mig. Om jag inte känner min existens riktigt självklar, och inte riktigt känner att jag kan stå för mina värderingar, eller för att jag faktiskt säger det jag säger. Ytterligheten av läget ”Shields Up” är en riktigt dålig självkänsla, när man inte tror att man är särskilt mycket värd. För att komma ur det ytterläget krävs rätt kraftfulla medel, men det skall jag inte skriva om i detta inlägg (finns en del i andra inlägg, fast inte tillräckligt). 

Vad är då den milda varianten av detta läge? Den är extra intressant, för den upprätthåller nämligen sig själv, och har i stort sätt ingen annan källa. Det faktum att jag satt upp mina försvarssköldar gör att jag lättare känner mig angripen, eftersom det som kommer utifrån världen faktiskt träffar skölden, och det motiverar förstås mig själv att hålla sköldarna uppe. En typiskt ond cirkel, alltså.

Och hur kan man komma ut? När jag väl inser att jag har försvarssköldarna uppe, och är väl medveten om dem (kanske måste man träna genom ordentlig observation här för att det skall fungera), räcker det att först och främst inse att jag inte behöver försvara min existens (det behöver ingen), eller att jag har sagt det jag sagt (eftersom jag bevisligen sagt det). Sedan kan jag helt enkelt fälla ned sköldarna, som en ”mental operation”. Jag vet inte om det är för att jag tränat rätt länge på introspektion som detta fungerar; jag tänker i stort sett ”Shields Down!”, så åker försvarssköldarna ned, och jag är åter öppen för världen och mina medmänniskor. Och naturligtvis kan det vara mer komplicerat än så ibland. Men ibland har jag tur, och detta fungerar!

Det svåraste för att kunna göra detta är troligen själva den emotionella övertygelsen att jag faktiskt inte har något att försvara. Om någon har åsikter om mig eller det jag säger inbjuder jag förstås till dialog (gör jag inte det kan jag gissa att sköldarna redan är uppe), men ingen annan har rätt att döma mig för den jag är, eller har rätt att döma någon annan för den hon/han är, över huvud taget!

Om att beskriva toppar på isberg

Ofta när jag har skrivit något här på bloggen, slås jag av en tanke på formen ”men nu har jag ju inte skrivit hela sanningen, för ibland är det ju så att …, och då måste man ju …”. Som om jag bara beskriver topparna på isbergen, och hur mycket som helst finns kvar att säga under ytan!

Som ansats till att skriva en blogg är det ju förstås bra, för då tar ämnena aldrig slut. 🙂 Och konstigt vore det ju om man kunde lösa livets gåtor genom små korta textsnuttar på en blogg, så jag har faktiskt slutat oroa mig för att jag aldrig lyckas täcka allt jag vill.

Jag vill ändå tro att det skall gå att allteftersom måla upp hur isbergen och havet de ligger i ser ut, genom att göra nedslag här och var, och genom att den som läser tänker själv och fyller i sin egen tolkning och sanning. Att vi alla skulle kunna behöva ha samma bild av världen för att kunna göra den bättre verkar ju också onödigt att inbilla sig.

Så, egentligen räcker rådet ”tänk själv” längst här. Om du ser att jag har fel ibland, eller att det finns undantag till det jag beskriver, måla då din egen bild, och kommentera gärna! Min förhoppning är att det i så fall går att lära sig utifrån varför jag har fel. Åsikter som jag själv instinktivt känner är fel, och som jag faktiskt inte har en susning om varför de borde vara fel, brukar kunna vara en källa till riktigt produktiva insikter för mig.

Ondska, finns det?

Jag håller på att läsa boken ”The Road Less Travelled” av M. Scott Peck (mycket bra, rekommenderas!), och han har en bra ansats till begreppet ”ondska”, som jag tidigare har haft svårt att förhålla mig till. Jag har alltid tänkt mig att alla människor innerst inne är goda, men att det kan finnas mer eller mindre starka barriärer och förvrängningar i vägen för det goda, som kommer av diverse orsaker som uppfostran, arv och miljö, och utifrån denna synvinkel har jag haft svårt att alls erkänna att något som man kan kalla ondska ens existerar. Men efter att ha fått läsa hans beskrivning är jag övertygad att ondska existerar (jag har sett den själv, inser jag). Jag citerar rakt ur boken:

First, I have come to conclude that evil is real. It is not the figment of the imagination of a primitive religious mind feebly attempting to explain the unknown. There really are people, and institutions made up of people, who respond with hatred in the presence of goodness and would destroy the good insofar as it is in their power to do so. They do this not with conscious malice but blindly, lacking awareness of their own evil – indeed, seeking to avoid any such awareness. As has been described of the devil in religious literature, they hate the light and instinctively will do anything to extinguish it. They will destroy the light in their own children and in all other beings subject to their power.

Med denna inställning kan jag dessutom fortsätta tro att människor innerst inne är goda; det är nämligen så att det inte är självmotsägande! Ondska kommer ur handling, och potentialen att vara god finns ändå kvar innerst inne. Men vad spelar det för roll i praktiken? Jo, det gör att jag kan känna kärlek och respekt även för dem som genom handling visar att de är onda. Att jag behöver skydda mig själv i deras närvaro, och att jag kanske behöver hålla mig långt borta från dem, är förstås livsviktigt, och bör ha högre prioritet för mig.

Tyvärr är det ju så att även människor som kan klassificeras som onda enligt ovanstående faktiskt gör sitt bästa för att vara goda; det är bara det att den observerbara effekten av att försöka lindra sin inre intensiva smärta ibland är ett mord (jag läste någonstans att mördares belöningscentrum aktiveras när de dödar någon) eller andra fruktansvärda handlingar, och då spelar ju detta att de försöker göra sitt bästa mindre roll i praktiken.