Om att basunera ut viktiga budskap

Jag reflekterade en stund över mitt tonläge här på bloggen, t.ex. mitt förra inlägg, som jag skriver som ett ganska torrt konstaterande, som ett ”knep”. Ändå ser jag det jag skriver som potentiellt väldigt viktigt; för mig själv kan ett litet trick med hur jag ser på världen, inre som yttre, ha vida konsekvenser.

Alternativet kunde vara att jag basunerar ut budskap jag tycker är viktiga, beskriver hur oerhört sanna och verkliga de begrepp jag skriver om är, och hur fantastiskt det är när man inser vissa saker (oj, skriver jag torrt nu igen!). Det jag tror händer då, är två saker: dels förblindar mina egna stora känslor det budskap jag skriver, dels har starka känslor i ett budskap en tendens att framkalla starka känslor i mottagaren (ex. reklam), och som jag har skrivit tidigare, ändras förmågan att se vad som är sant i närvaro av starka känslor.

Därför väntar jag gärna tills känslorna är över, såväl positiva som negativa, så att jag kan yttra mig ”på en högre medvetandenivå”, där jag kan betrakta känslorna i efterhand, såvida jag inte har förmågan att nyktert observera dem i nuet, förstås.

Så, därför basunerar jag inte ut något när jag skriver. Om något är viktigt, får detta uppstå i dig som läsare. Det är ju inte heller säkert att det jag tycker är viktigt är något som du tycker är viktigt; det är bara en förhoppning jag har. Som vanligt, tänk själv!

Annonser

Knep för återkommande negativa känslor

Låt säga att jag har en viss negativ känsla som återkommer vid vissa tillfällen, och som jag tycker hindrar mig att vara ”på topp”, eller ännu värre, paralyserar mig. Ett bra knep är då att som vanligt observera känslan, men också tänka ”ja, så här brukar det kännas ibland, och den gången blev det ju inte heller någon katastrof” (det blir det ju oftast inte, förutom möjligtvis i några fall det som framkallas av att man blir paralyserad). För mig ger den tanken ett bra perspektiv på känslan, och den påverkar mig inte lika mycket. Den blir alltså mer medvetandegjord av att bli satt i perspektiv. Ett bra knep att generalisera utifrån!

Tankefrihet vid omedvetna känslor

En snabb observation jag gjorde under en bilresa i morse! Nämligen att det är en bra indikator på om jag har omedvetna eller inte fullt hanterade medvetna känslor som påverkar mig, när jag märker att jag inte kan tänka helt fritt runt något ämne. Det känns som om tankarna ”slår i väggen” när jag försöker tänka vissa tankar. Om jag i det läget struntar i ”stoppet” och tänker de stoppade tankarna ändå (det kan vara trögt, men det går), bidrar det till medvetandegöra känslan, och jag kan observera och förhålla mig till känslan på ett konstruktivt sätt. Spännande, tycker jag!

Shields Up!

Häromdagen märkte jag att jag hade hamnat i ”Shields-Up”-läge igen. Det händer då och då, och fortfarande märker jag det inte förrän jag jag varit i det läget några dagar. Jaha, vad betyder då detta ”Shields Up” som jag pratar om? Jag kan först och främst avslöja att jag inte är med i Star Trek. 😉

Vad jag menar är läget när jag tror att jag behöver försvara det jag är och det jag står för, så att jag sätter upp ett skydd som är ett slags beredskap på att jag behöver försvara mig. Om jag inte känner min existens riktigt självklar, och inte riktigt känner att jag kan stå för mina värderingar, eller för att jag faktiskt säger det jag säger. Ytterligheten av läget ”Shields Up” är en riktigt dålig självkänsla, när man inte tror att man är särskilt mycket värd. För att komma ur det ytterläget krävs rätt kraftfulla medel, men det skall jag inte skriva om i detta inlägg (finns en del i andra inlägg, fast inte tillräckligt). 

Vad är då den milda varianten av detta läge? Den är extra intressant, för den upprätthåller nämligen sig själv, och har i stort sätt ingen annan källa. Det faktum att jag satt upp mina försvarssköldar gör att jag lättare känner mig angripen, eftersom det som kommer utifrån världen faktiskt träffar skölden, och det motiverar förstås mig själv att hålla sköldarna uppe. En typiskt ond cirkel, alltså.

Och hur kan man komma ut? När jag väl inser att jag har försvarssköldarna uppe, och är väl medveten om dem (kanske måste man träna genom ordentlig observation här för att det skall fungera), räcker det att först och främst inse att jag inte behöver försvara min existens (det behöver ingen), eller att jag har sagt det jag sagt (eftersom jag bevisligen sagt det). Sedan kan jag helt enkelt fälla ned sköldarna, som en ”mental operation”. Jag vet inte om det är för att jag tränat rätt länge på introspektion som detta fungerar; jag tänker i stort sett ”Shields Down!”, så åker försvarssköldarna ned, och jag är åter öppen för världen och mina medmänniskor. Och naturligtvis kan det vara mer komplicerat än så ibland. Men ibland har jag tur, och detta fungerar!

Det svåraste för att kunna göra detta är troligen själva den emotionella övertygelsen att jag faktiskt inte har något att försvara. Om någon har åsikter om mig eller det jag säger inbjuder jag förstås till dialog (gör jag inte det kan jag gissa att sköldarna redan är uppe), men ingen annan har rätt att döma mig för den jag är, eller har rätt att döma någon annan för den hon/han är, över huvud taget!

Om att beskriva toppar på isberg

Ofta när jag har skrivit något här på bloggen, slås jag av en tanke på formen ”men nu har jag ju inte skrivit hela sanningen, för ibland är det ju så att …, och då måste man ju …”. Som om jag bara beskriver topparna på isbergen, och hur mycket som helst finns kvar att säga under ytan!

Som ansats till att skriva en blogg är det ju förstås bra, för då tar ämnena aldrig slut. 🙂 Och konstigt vore det ju om man kunde lösa livets gåtor genom små korta textsnuttar på en blogg, så jag har faktiskt slutat oroa mig för att jag aldrig lyckas täcka allt jag vill.

Jag vill ändå tro att det skall gå att allteftersom måla upp hur isbergen och havet de ligger i ser ut, genom att göra nedslag här och var, och genom att den som läser tänker själv och fyller i sin egen tolkning och sanning. Att vi alla skulle kunna behöva ha samma bild av världen för att kunna göra den bättre verkar ju också onödigt att inbilla sig.

Så, egentligen räcker rådet ”tänk själv” längst här. Om du ser att jag har fel ibland, eller att det finns undantag till det jag beskriver, måla då din egen bild, och kommentera gärna! Min förhoppning är att det i så fall går att lära sig utifrån varför jag har fel. Åsikter som jag själv instinktivt känner är fel, och som jag faktiskt inte har en susning om varför de borde vara fel, brukar kunna vara en källa till riktigt produktiva insikter för mig.

Ondska, finns det?

Jag håller på att läsa boken ”The Road Less Travelled” av M. Scott Peck (mycket bra, rekommenderas!), och han har en bra ansats till begreppet ”ondska”, som jag tidigare har haft svårt att förhålla mig till. Jag har alltid tänkt mig att alla människor innerst inne är goda, men att det kan finnas mer eller mindre starka barriärer och förvrängningar i vägen för det goda, som kommer av diverse orsaker som uppfostran, arv och miljö, och utifrån denna synvinkel har jag haft svårt att alls erkänna att något som man kan kalla ondska ens existerar. Men efter att ha fått läsa hans beskrivning är jag övertygad att ondska existerar (jag har sett den själv, inser jag). Jag citerar rakt ur boken:

First, I have come to conclude that evil is real. It is not the figment of the imagination of a primitive religious mind feebly attempting to explain the unknown. There really are people, and institutions made up of people, who respond with hatred in the presence of goodness and would destroy the good insofar as it is in their power to do so. They do this not with conscious malice but blindly, lacking awareness of their own evil – indeed, seeking to avoid any such awareness. As has been described of the devil in religious literature, they hate the light and instinctively will do anything to extinguish it. They will destroy the light in their own children and in all other beings subject to their power.

Med denna inställning kan jag dessutom fortsätta tro att människor innerst inne är goda; det är nämligen så att det inte är självmotsägande! Ondska kommer ur handling, och potentialen att vara god finns ändå kvar innerst inne. Men vad spelar det för roll i praktiken? Jo, det gör att jag kan känna kärlek och respekt även för dem som genom handling visar att de är onda. Att jag behöver skydda mig själv i deras närvaro, och att jag kanske behöver hålla mig långt borta från dem, är förstås livsviktigt, och bör ha högre prioritet för mig.

Tyvärr är det ju så att även människor som kan klassificeras som onda enligt ovanstående faktiskt gör sitt bästa för att vara goda; det är bara det att den observerbara effekten av att försöka lindra sin inre intensiva smärta ibland är ett mord (jag läste någonstans att mördares belöningscentrum aktiveras när de dödar någon) eller andra fruktansvärda handlingar, och då spelar ju detta att de försöker göra sitt bästa mindre roll i praktiken.

Överlämning

Men hur gör man när man faktiskt inte klarar att göra ett konstruktivt val i en svår känsla? Eller i ett helt känslokaos? När man är helt paralyserad och faktiskt inte ser vägen ut? Det är inte så enkelt att man antingen agerar på känslan, eller klarar av att hantera känslan konstruktivt. Om det bara vore så väl. Ibland kan man ställas inför situationer som man har extremt svårt att klara av, känslomässigt, oavsett hur extrema de ser sig för en extern betraktare, även om man har lyckats medvetandegöra känslan så mycket att man inte agerar på den, t.ex. genom meditationsträning. Fortfarande kan man vara medveten om att man projicerar, förstås. Man kan vara i ett läge där känslan är rent outhärdlig. Grundproblemet här är att man faktiskt tror att man klarar av situationen, trots att man bevisligen inte gör det. Och inte klarar man utan vidare av att acceptera detta!

Men vad skall man göra? Om man hade varit barn och haft en förstående förälder, kunde man anförtro sig åt denne, och låta denne härbärgera känslan (psykoanalytisk terminologi), och sedan hjälpa barnet att hantera den, och på så sätt bringa ordning i sinnet, och hjälpa barnet fram till ett förslag till handling. Men nu är man ju inte barn, och som barn kanske man inte hade en förälder som var förstående i alla lägen, vilket gör att man har saker kvar att lära som vuxen. Kan man härbärgera känslan någon annanstans, kanske?

Det kan låta väldigt konstigt, men det som faktiskt kan fungerar är att man först accepterar läget fullständigt (i alla sina detaljer, såväl känslo- som faktamässigt), och sedan lämnar bort sin känsla (och projektion, om den finns) för härbärgering. Men vart lämnar man den? Ja, t.ex. tolvstegsmetoden (läs om denna här; jag har svårt att hitta andra bra länkar på internet) anser att man skall lämna bort den till en ospecificerad ”högre makt”, så om du har en sådan till hands som fungerar, är du klar med problemet. Annars kan du se det som att du lämnar den till ditt undermedvetna. Det konstiga är att det går att skicka känslan till en del av dig (ja, eller högre makt, som du vill!) som faktiskt är bra på att lösa upp helt obegripliga känslor. Och så småningom kommer du att märka vilken kompetens den delen har, så att du kan lita på dig själv (alternativt en högre makt). Ofta kommer svaret långt senare än överlämningen, så det känns en smula ovant till en början. Om du har ägnat dig åt problemlösning kanske du har märkt att det är bra att tänka igenom problemet ordentligt kvällen före, så kan du kanske ha löst problemet på morgonen. Detta är samma hjärnfunktion, tror jag.

Är du kristen kan du kalla detta för bön; jag tror att det är samma sak.

Övning: prova detta!

Vad är det för fel med positiva projektioner?

Den skarpsynta/e har kanske märkt något konstigt i de senaste inläggen. Först skriver jag att ”hon är vacker” är en projektion, och sedan direkt att projektion och kristendomens ”synd” är samma sak. En enkel logisk slutledning ger ju att det är synd att tycka att någon är vacker. Det låter ju väldigt underligt!

Faktum är att exemplet verkligen sätter teorin på sin spets, och för att klara oss ut gäller det att vi är noga med distinktionerna. Vi håller oss borta från ”synd”, och säger ”projektion” istället, så blir det först och främst enklare.

Varför skulle det alltså vara något fel med att jag tycker att någon är vacker? Där menar jag att det beror på om det innebär att jag inte ser personen som det hon/han är p.g.a. en projektion. Om jag kommer hem till min fru, ser att hon är vacker (ja, det är hon!), och sedan inte ser hur hon mår (hon kanske har haft en lång dag på jobbet), p.g.a. att jag är helt betagen i henne, då är det inget ett bra fenomen (åtminstone inte på lång sikt). Däremot om jag känner mig upprymd och väldigt positiv (ja, jag behöver kanske inte beskriva känslan mer) av att se min fru, men samtidigt kan ta in att hon har haft en lång dag på jobbet och är sliten (medkänsla!), så är det förstås bara bra för båda parter. Antagligen säger jag ”du är vacker” ändå, så adjektivet ”vacker” kan användas både projektivt och ickeprojektivt, verkar det som!

Nu blev jag nästan litet personlig här. Men se det som ett konkret exempel!

Övning: försök hitta en ”positiv” projektion och försök avgöra om den är nyttig eller inte.

Projektionstrick

I min variant på sagan om Törnrosa kan man se ett bra trick för att plocka hem sina projektioner och ta ansvar för sin smärta, i hur häxan blir besvarad av människorna i Törnrosas land. Projektionen har nämligen en tendens att försvinna om den inte ”fastnar”, d.v.s. om det inte finns en villig mottagare av den, som tar illa vid sig av den. Har man inte turen att vara omgiven med ”törnrosamänniskor” får man nämligen vara sin egen. Då gör jag så här: om jag kommer på mig med att projicera på någon eller något, kan jag ta det som impuls för att fundera ut vad det ”funktionella svaret” skulle vara, d.v.s. svaret som hjälper mig att bära min smärta, likson häxan blev besvarad i sagan. Och sedan svarar jag mig själv just på det sättet, och vips, så gör det ont i mig istället för att jag besvärar någon annan med mina känslor! Först då kan jag förstås hantera känslan.

Ur detta resonemang ser man också att det antagligen är så att om jag projicerar på någon som jag känner väl, så kommer denna person att ta illa vid sig av projektionen. Sug på den ett tag! Det bygger på att jag själv har nära till att föreställa mig svaret på min projektion från den jag projicerar på. Ytterligare en bra anledning att inte projicera! Och ytterligare ett argument varför synd i kristen bemärkelse antagligen är detsamma som projektion.

Övningar:

  • Besvara en av dina projektioner med ett funktionellt svar.
  • Fundera på (eller fråga) om någon nära dig som du projicerar på tar illa vid sig av din projektion. Kom ihåg att förklara att smärtan är din, och att du faktiskt vill ha hjälp att ta tillbaka projektionen.
  • Fundera på om du brukar projicera på personer som du förväntar dig ger ett funktionellt svar om du skulle berätta om din projektion.

Om projektiva ordklasser

Jag skulle vilja att vi inför en särskilt variant av flera av våra ordklasser! Det finns nämligen en egenskap hos ord som är psykologiskt intressant. Kan det vara projektionerna nu igen? 🙂

Låt oss alltså först betrakta de projektiva adjektiven, som definieras av att de dels förstås är adjektiv, men dessutom innehåller en projektion från den som yttrar ordet. Det är alltså ett adjektiv som säger mer om den som säger ordet än det som ordet handlar om. Några exempel: ful, jobbig, uppseendeväckande, irriterande, dominerande, vacker. Sådana ord kan man typiskt sett dela upp i två delar: känslan som projiceras, och en observerad egenskap.

Vi provar att ”översätta” orden till oprojicerad svenska:

  • ”Han är ful” blir ”Hans utseende gör att jag känner mig illa till mods”.
  • ”Hon är jobbig” blir ”Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till hur hon gör, så jag känner obehag”.
  • ”Reklamen är uppseendeväckande” blir t.ex. ”När jag ser reklamen skäms jag”.
  • ”Det är så irriterande att folk aldrig kan hålla sina hundar kopplade” blir ”När jag ser någon som inte har sin hund kopplad känner jag mig otillfredsställd. Så vill jag verkligen inte att det skall vara.”
  • ”Han skall alltid vara så dominerande” blir ”Jag har svårt att säga ifrån när han ber mig om något, och det trivs jag verkligen inte med”.
  • ”Hon är verkligen vacker” blir ”Jag känner mig så glad och upplyft när jag tittar på henne”.

Övningar:

  • Hitta några projektiva verb!
  • I vilka kontexter används projektiva ord? Vilka möjliga utfall finns när de används?
  • När använder du själv projektiva ord?

Om motståndet att börja resan

Varför gör man sig besväret att börja resan ut ur the Matrix? Det kan ju vara så att jag är alldeles nöjd med det projektionsspel som dagligen pågår, eftersom jag kanske har vant mig vid en viss nivå av smärta, eller så har jag lyckats placera sig i en omgivning av människor som inte alltid har behov av att att projicera sin smärta på mig, så att jag inte har ett behov att försvara mig i alla lägen, utan jag har möjlighet att återhämta mig, utan att jag för den skull behöver vara medveten om mina egna och andras projektioner. Jag kanske helt enkelt är alldeles tillräckligt nöjd med att ha det som jag har det!

Ja, så kan det förstås vara. Är man nöjd så är man, det är ju inte lätt att övertyga någon att göra en stor ansträngning för att ta en titt utanför the Matrix. I filmen var det en aning slitsamt för Neo när han hade blivit bortkopplad från maskinernas energiutvinningsanläggning, och hade möjligheten att inse att han hade varit inkopplad i en datorsimulering. Så illa är det kanske inte i vår värld (men vem vet?), men inte är det lätt att motivera sig för det steget!

Om man inte hamnat i en rejäl kris, förstås, där man varken hittar ut eller in. För min egen del var det kris i ett äktenskap som aldrig hade varit bra, och som krävde insikter av mig som jag först inte hade kunskaper eller förmåga att ta mig ur. För andra kan det vara t.ex. att livet hamnat i fullständig tristess, eller kanske alkoholism, andra beroenden, eller något slags annan återvändsgränd. Sådana finns det gott om här i livet, och de kommer nog förr eller senare för de flesta människor. I sådana kriser kan man ta sig ur starkare, eller så väljer man att vara offer, och fastnar i bitterhet. Det finns säkert ett brett spektrum av ”utgångar” från kriser; tyvärr är jag inte så insatt i det.

Den vägen ur krisen där man plockar bort sina projektioner kan jag i alla fall rekommendera varmt! Där tar man ansvar för sin smärta, ser vad som är fel, tar sitt ansvar, och åtgärdar, en sak i taget, efter bästa förmåga. Konkret, men svårt. Det är ämnet för denna blogg!

Offerpositionen

Ett läge är lätt att hamna i om man konsekvent projicerar istället för att ta ansvar för sin känsla, och det är offerpositionen. Eftersom man projicerar är det inte ens så att ens obehag upplevs som någon annans fel (det är ju känslan man inte vill vara medveten om!), utan troligen är det något sakförhållande som man inte trivs med, som upplevs som någon annans ”fel”. Och eftersom man låter sig äga känslan, tar man inte ansvar för den, och ser inte heller att man har möjlighet att handla för att förbättra situationen. Man har hamnat i en fälla, och det är i positionen som (psykologiskt) offer!

Detta är inte att förväxla med när man blir utsatt för något, t.ex. om man blir rånad eller nedslagen. Då är man ju ett offer av den anledningen. Men även här har man möjlighet att förhålla sig till den psykologiska situationen som ett offer eller inte. Det går ju fortfarande att välja mellan att köpa ett överfallslarm till nästa gång man går ute på kvällen, eller att säga att det är fel på dagens ungdom, och istället låta bli att göra något för att förbättra sin situation, eller till och med att förändra samhället.

En bra beskrivning av hur flera personer som alla har en benägenhet att projicera, och därmed faktiskt strävar efter att vara offer, brukar kallas dramatriangeln. Den kan man känna igen sig i i många situationer.

Övning: hitta exempel på dramatriangeln (läs först!) i samhället, arbetslivet, privatlivet, och till sist inom dig själv.