Things can’t love you back

En enkel sanning! Välformulerad här.

Ny handbok för föräldrar

Martin Forster har skrivit en handbok för föräldrar med barn upp till 12 år, som kommer ut i mars. Svenska Dagbladet intervjuar honom idag. Det står inte så mycket i intervjun, men jag gillar det jag ser.

Det ”enkla” budskapet i artikeln är t.ex. att man för varje ”negativ” interaktion (d.v.s. tillrättavisning och liknande) med barn måste ha minst fem positiva interaktioner (delaktighet, skratta tillsammans, visad uppskattning o.s.v.). Och det gäller ju inte enbart för interaktion med barn, som vanligt.

Jag hoppas att boken också innehåller synsätt på de tillfällen när det ändå blir en ordentlig (svårlöst) konflikt. Många böcker hoppar över detta, och antar att ”om ni bara gör enligt bokens metod, så löser sig allting”. Vi människor är ju som tur är inte perfekta enligt något metodmått alls.

Hur man uppnår kärleksfulla möten

Jag passade på att dra en skön slutsats mitt förra inlägg: om mina funderingar där stämmer, måste det nämligen vara så att mina känsloreaktioner inför en människa jag möter innehåller all information som krävs för att jag skall kunna möta honom eller henne på ett kärleksfullt sätt. Sug på den ett tag!

Det betyder förstås inte att jag måste vara tillmötesgående för att se kärleksfullt på någon som t.ex. är i färd med att råna mig; att vara kärleksfull hindrar mig inte att sätta gränser. Det gör man ju flitigt i barnuppfostran, till exempel.

Om att omvandla sina känslor

Detta inlägg blir litet som ett pussel; jag hoppas kunna lägga samman alla bitar på slutet. Häng på, resultatet är givande!

I ett tidigare inlägg talade jag om vad som händer när vi möter något vi inte förväntar oss, och att man kan reagera negativt (kontrollbehov) eller positivt på detta (man växer). En smärta, eller för att vara generell, en känsla man behover hantera, uppstår.

Jag skrev också om att man lättare kan agera konstruktivt om man observerar känslan, och på ett mer rationellt sätt beslutar sig för hur man skall betrakta det inträffade, istället för att agera på känslan. Då har vi ett dualistiskt betraktelsesätt, d.v.s. vi har en separation mellan den som observerar, och den som känner känslan.

I ett annat inlägg skrev jag om möjligheten till ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor. Om jag låter observatören och det observerade i mig sammanfalla, har jag en fullständig acceptans för verkligheten.

Det jag har märkt när jag har tränat på detta under någon månad (sedan jag skrev inlägget), är att jag genom att aktivt sammanföra observatör och känsla, genom ett slags ”mental balansgång” (inte är det lätt!) inlemmar den fullständiga acceptansen av situationen som uppstod i mig själv, men inte bara det, det verkar som om känslan i sig innehåller tillräcklig information för att ge mig ett konstruktivt förhållningssätt till situationen. D.v.s. ett ickedualistiskt förhållningssätt till känslor gör att jag aldrig behöver inta offerpositionen, eftersom känslan aldrig blir överväldigande, utan det går alltid att ha ett konstruktivt förhållningssätt till en aldrig så negativ känsla.

Att konsekvent ha ett sådant förhållningssätt verkar svårt; än så länge tränar jag bara på relativt enkla fall. Ett spännande försök är den känslan jag känner när jag håller på att bli förkyld, som jag har känt av idag. (Se tidigare inlägg, förresten!) Om en generaliserad form av min teori stämmer, borde en ickedualistisk hantering av den känslan få kroppen att svara optimalt på förkylningen. Tillåt mig att spekulera! 🙂

Den process för att hantera känslor som jag beskriver tror jag är detsamma som i psykoanalytisk litteratur resulterar i det som kallas sublimering, och i buddhistisk litteratur transmutation (Även om de bara pratar om sexuella känslor i Wikipedia-artiklarna, jaja, ni förstår säkert ändå; generalisera, så fungerar det.). Vad jag förstått innebär båda att man använder känslans energi konstruktivt istället för att bli övermannad av den, så att dess ”inneboende energi” omvandlas till handling och initiativkraft, med bästa möjliga inriktning (d.v.s. kärleksfull inriktning).

Även överlämning tror jag ger samma resultat, men inte med samma omedelbara effekt.

Hur gör man då när man omvandlar sin känsla? Det är inte lätt att beskriva, och kräver rätt hög medvetandegrad om sina inre mentala mekanismer. En ledtråd är att man måste vara beredd att acceptera de omedelbara konsekvenserna av sin känsla, så att det inte finns något mått av förnekelse inblandat. Det gäller alltså att inte vara rädd. Rädsla är en kraft som driver separationen mot ett dualistiskt förhållande. Sedan behöver man möta känslan, och så försöker man varligt att passa in den hos observatören, så att man känner att den ”glider in” på ett positivt sätt. Går allt rätt till känns det som om man gradvis får positiv kraft som resultat (och det tar bara några sekunder; maximalt en halv minut när jag har provat). Träna länge, och experimentera. Det är roligt! 

Övning: om du känner att någon känsloreaktion du har hindrar dig i något fall, t.ex. om du skulle vilja kunna gå fram till vem som helst på ett cocktailparty men inte vågar, försök omvandla känslan, så att du hittar det konstruktiva i din känsla!

Det vore som vanligt intressant att veta vad som händer här, hjärnfysiologiskt.

Ytterligare en aspekt som jag vill spekulera om är om inte inlärning och känsloomvandling är samma sak. För mig verkar de vara snarlika processer, åtminstone. Jag presenteras med nya fakta, där jag inlemmar känsloreaktionen på ett konstruktivt sätt. Och ibland har jag känsloblockering inför vissa områden, och då kan jag inte lära mig. Då kunde en smula aktiv sublimering göra susen!

Beteende i drömmar som mått på framsteg

Ett roligt mått på framsteg i min personliga utveckling är när jag märker att jag i en dröm på natten beter mig mycket mer konstruktivt i en svår situation än jag brukar göra. När jag håller mig lugn och samlad istället för att bli nedslagen av ett negativt bemötande, i ett scenario i drömmen, till exempel.

På så vis kan jag se att även om jag i vaket tillstånd märker att det är mycket jag har kvar att lära mig, så är det också kunskap som ”fastnat” och därefter ingår i mitt normalbeteende, om jag nu antar att jag inte har så stort inflytande på mina drömmar. Inflytande över sina drömmar i direkt bemärkelse kan man också ha, och det är litet coolt, men det är en helt annan sak! 🙂

Om svartsjuka och kärlek

Steve Pavlina skriver om svartsjuka. Mycket bra! Han och hans fru försöker medvetet vara svartsjuka, och ser vad som händer. En konstruktiv dialog uppstår.

Riktning i barnuppfostran

Något som kan vara svårt när man lotsar barn mot vuxenlivet är att bedöma var man är, och vart man vill. Så är det förstås överallt annars i livet, men särskilt brännande blir det, tycker jag, när jag funderar över vilket stöd jag behöver ge till barnen för att bli vuxna, vid vilket tillfälle de är mogna för vilka insikter eller vilket ansvar, och så vidare.

Här finns inga patentsvar, förstås. Det gäller att vara medveten, öppen, lyssna, hjälpa barnen att upprätta gränser och förstå andras gränser (som Jesper Juul förespråkar), och att vara modig och stå för det man tycker är rätt, utan att för den skull vara dogmatisk och kompromisslös. Och ödmjuk inför både barnet och sig själv. Först när man inser att detta är omöjligt, är man på rätt spår. 🙂

Men åter till att bedöma nuläge och riktning i barnuppfostran. En tanke som slog mig häromdagen är att den mall barn har för hur nära relationer skall se ut främst är den de har hemma, med sina syskon och föräldrar. Och att detta förstås innebär att barnets sätt att förhålla sig till sina närmaste i familjen är ungefär samma sätt som barnet förhåller sig till en nära vän, och senare, när barnet är vuxet, kommer han eller hon att förhålla sig till en partner på ett relationellt sätt ungefär som barnet lärde sig hemma i familjen.

Detta är förstås en grov förenkling; när barnet blir tonåring och kanske gör revolt mot föräldrarna, betyder detta förstås inte att barnet gör revolt även mot sina kompisar. Men det emotionella spelet inom familjen kommer ändå att vara grunden för interaktionen med andra människor.

Det lilla roliga tankeexperimentet jag gjorde för mig själv häromdagen var att prova att bedöma hur långt ett barn kommit på vägen mot att kunna ha en ömsesidig jämlik relation med andra vuxna (ja, det är förstås inte så att alla vuxna kan det, heller), genom att föreställa mig hur barnets beteende gentemot mig idag kan översättas till hur en vuxen som skulle ha stannat i utvecklingen i motsvarande stadium (tyvärr finns också sådana, men det är en annan fråga) skulle relatera till andra vuxna. Och på så sätt kan jag få en känsla för vad som är kvar i fråga om insikter och uppfostran för det lilla barnet. Mycket av vad som är kvar kommer förstås automatiskt i form av normala utvecklingssteg, men man behöver förstås också som vuxen lotsa barnet i rätt riktning.

Som ett exempel kan vi ta när den lille killen säger ”pappa, du är dum!” och springer in på sitt rum och absolut inte vill prata. Hos en vuxen blir det ju ett trist beteende, där problem i relationen blir olösbara när det inte går att prata om dem. Men ett barn kan man lotsa rätt genom att inte skambelägga ett sådant beteende, utan att man tar emot barnet med glädje efteråt, och försiktigt försöker närma sig det konflikten handlar om, för att barnet nästa gång inte skall bli helt överväldigad av sina känslor, utan kan känna en trygghet i att vara omtyckt trots att han blir arg.

Att vara i rörelse

Jag kom att tänka på idag att jag trivs bäst när jag är i rörelse, d.v.s. när det händer saker, och jag kan påverka saker som händer. Det har jag tänkt på tidigare; det kanske inte är en så revolutionerande slutsats, utan det tror jag att många människor skriver under på.

Fast idag tänkte jag även på andra sidan av detta: när jag inte är i rörelse vill jag gärna förstå varför jag blir frustrerad av detta. Motsatsen till rörelse är ju vila, och att vara i vila borde ju egentligen inte vara så frustrerande. Om jag blir frustrerad av vila är ju risken att jag blir driven av min frustration, så att jag alltid är upptagen med att syssla med något, och därmed får för litet utrymme för eftertanke, och tid att tänka ut vad jag egentligen vill göra.

Som vanligt är det medvetandegörande av känslor och drivkrafter som frigör mig. Om jag är medveten om frustrationen kan jag låta bli att agera på den, och istället betrakta frustrationen, och om jag har tur kan jag se dess verkliga orsak, istället för att förtränga den med allehanda sysslor. Kan jag istället medvetet handla eller ändra perspektiv för att åtgärda frustrationens orsak har jag byggt en positiv grund för framtiden istället för att förtränga budskapet i frustrationen!