Vi inbillar oss ofta att vi kan kontrollera eller styra oss själva så att vi alltid beter oss så som vårt förnuft vill. Resultatet blir ett kontrollbehov, där vi snarare styrs av det vi vill styra. Det beror på att vi faktiskt inte kan styra vårt undermedvetna och våra tankar eller känslor. Om vi känner eller tänker något ”förbjudet” så gör vi det oavsett om vi vill eller inte; det kan vi inte kontrollera bort. Och ju mer vi kontrollerar, destom mer får det vi försöker kontrollera makt över oss.
Men är det då fel att ha en vilja med vilken typ av människa man vill vara? Nej, men agerar man orealistiskt på viljan, det vill säga, att man tror att man direkt kan förändra det man uppenbarligen (trots att man brukar vara beredd att försöka under många år utan att man ger upp) inte snabbt kan förändra, missar man helt möjligheten till förändring. Den kommer först när man släpper kontrollen, betraktar sitt beteende, och sedan funderar ut vad som i praktiken är vettigt att göra för att åstadkomma sin förändring. Om man har en reaktion på sitt (oönskade) beteende, råkar man in i ett kontrollbehov, och man kan till slut istället bli helt handlingsförlamad av det man vill förändra.
Flykten ur Matrix 