Nödvändig narcissism

Om man i hamnar den beryktade offerpositionen, den där man tror att någon annan borde fixa något för att det skall bli bra, den där man tror att det inte är någon idé att göra något för inget blir ändå bättre, och den där man riskerar att använda sin egen belägenhet som vapen för att få som man vill (det finns alltid ”hjälparmänniskor” redo att hjälpa den som är i offerposition), är det inte lätt att komma på vad man skall göra för att ta sig ut från den. Det ligger ju i sakens natur att man inte tror att det går att göra något!

Men om man ändå har hållit på med personlig utveckling under en tid, så kan man skilja på sitt intellekt och sina känslor, och då kan man ändå med intellektet inse att man befinner sig i offerpositionen, och med intellektet resonera sig fram till att man behöver göra något. Men inte är det mycket enklare, för vad skall man göra? Den emotionella delen av en själv är ibland inte särskilt mottaglig för logiska resonemang om att man alltid kan göra något för att göra saken bättre, även om det kan hjälpa ibland att resonera sig fram till något man faktiskt kan göra, och sedan göra detta. Nu är jag ute efter de fall när inte ens detta fungerar.

Vad kan man då göra när man känner sig som ett offer och inte kommer ur detta? Det kanske låter ovant och konstigt för en del av er, men man kan faktiskt behöva agera narcissistiskt ett slag. Detta är inte så illa som det låter; om man medvetet skall göra detta är man på det klara med konsekvenserna, och om man råkar säga något som någon blir ledsen av, kan man alltid be om ursäkt.

Vad menar jag med att agera narcissistiskt? Jo, att man med flit tar de offerkänslor man har, ser till att väcka sin inre ilska, och sedan lägger ut känslorna på omvärlden och dina (stackars) medmänniskor. Observera att det inte betyder att du faktiskt behöver säga eller göra något elakt. Försök låta bli det, men händer det kan du alltid be om ursäkt. Ditt beteende kommer inte att vara något du kommer att fortsätta med, utan är enbart till för att komma ur offerpositionen (som minsann inte heller är så trevlig för dina medmänniskor).

Skillnaden mellan detta narcissistiska beteende och en riktig narcissistiskt personlighetsstörd person är att den personlighetsstörda personen inte inser att något är fel på sig (utom kanske i korta stunder), och den personen kan inte heller be om ursäkt. Så du behöver inte tro att du ställer till så mycket skada som en sådan! 🙂

Hur det kan se ut när du gör detta är t.ex. detta: du känner vanmakt över tillvaron eftersom du inte hinner både städa, jobba hemma med det du lovade, deklarera, hjälpa barnen med läxorna och klippa gräset. Du känner att det inte går att göra något åt situationen, och hamnar så i den otäcka offerpositionen. Rent intellektuellt inser du detta efter ett tag, när du har försökt ”komma upp”, men snabbt halkat ned igen. Se då till att projicera ut din känsla på någon person, kanske till och med din partner, och bli ordentligt arg. Förklara gärna först vad du hade tänkt göra, så att din partner inte blir alltför sårad av detta. Se till att bli riktigt arg, också! I och med att du är medveten om vad du gör är det ingen fara att du verkligen tror att din partner är ansvarig för din situation. Även om du efter detta halkar tillbaka i offerpositionen, se till att bli arg igen på samma vis. Du kan bli arg på dig själv också, det fungerar lika bra. Ilskan gör att du till slut inte längre kan inbilla dig att det inte går att göra något. Ilskan är ju den känsla som påkallar din uppmärksamhet att du behöver göra något! Och när du är arg är det bra mycket lättare att se vad det är du kan göra som gör din situation aningen bättre. För det finns alltid något du kan göra.

Varför inser man inte detta automatiskt, att man kan bli arg istället för att fastna i offerpositionen? Jag tror att många av oss inte riktigt har kunnat vara så arga som vi har behövt när vi har varit små, eftersom vi kanske hade föräldrar som inte kunde hantera att man blev arg på ett konstruktivt sätt. Då har ilskan på något sätt fastnat på vägen, och man har bra mycket lättare att fastna i offerpositionen. Då är detta ett bra sätt att ta igen den barndomsilska man aldrig fick visa! Och man förblir handlingskraftig även i jobbiga situationer.