Gränssättning

I en tidigare relation jag levde i ställdes frågan om gränssättning på sin spets (likväl som en massa andra frågor), och det var definitivt en av alla de saker som gjorde att jag faktiskt hittade ut ur det jag här kallar ”The Matrix”.

Frågan jag tänkte reda i här är hur man kan tänka när man sätter gränser, med min tidigare relation som bakgrund. Det var ingen bra relation, snarare väldigt dålig, men man kan ändå säga att just på grund av detta sattes frågan på sin spets, och jag fick möjlighet att hitta ett bättre perspektiv. Inget ont som inte har något gott med sig!

Vi börjar med att titta på en och samma situation, i två olika kontexter. Jag tänkte drista mig till att jämföra mitt nämnda ex med min kära hustru.

Om jag har en konflikt med min hustru, och jag tycker att det är så jobbigt att jag går undan; det händer någon gång ibland, så händer det att hon bestämt säger något i stil med ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

Vi väntar med att tolka vad detta egentligen innebär, och tar motsvarande situation med mitt ex. Där brukar motsvarande situation komma ur att hon under kanske en halvtimmes tid eller mer har har sagt alla möjliga okvädningsord och klagomål som hon har kommit på, eftersom det är något jag gjort som hon inte tyckt var bra. Som att breda smöret på fel sida av smörgåsen, till exempel, eller när jag inte inte ens vet vad det är frågan om. När jag inte längre orkar med att höra, eftersom hon vänder allt jag säger emot mig, och inte heller slutar när jag ber henne, så kunde hon säga precis samma sak, ”Nej, nu vill jag att du stannar kvar så att vi reder ut det här”.

I det andra exemplet var betydelsen av yttrandet ”Stanna kvar så att jag kan fortsätta att lägga mina ohanterliga känslor på dig istället för att hantera dem själv, för jag klarar inte det” , och i det första exemplet var yttrandet en inbjudan till att fördjupa relationen genom att att man ömsesidigt får berätta om och förstå varandras känslor.

Uppenbart i båda fallen är att både mitt ex och min fru har en stark vilja och ett behov av att fortsätta prata om detta med mig.

Utmaningen blev för mig efter alldeles för många sådana tillfällen som i det andra exemplet, där jag fick agera emotionell slaskhink, att över huvud taget begripa vad det var frågan om. Gräl skulle man ju reda ut, det har jag ju alltid fått lära mig. Och att springa iväg från någon som har ohanterliga känslor, istället för att hjälpa till att ge mitt stöd, det låter ju inte så bra att göra. Så varför var det en bra idé att komma tillbaka i det första exemplet och inte i det andra (utan istället sätta en gräns, som det heter)? Det verkar ju i och för sig rätt uppenbart utifrån min tolkning som jag gör här. Vill jag fördjupa relationen eller agera emotionell slaskhink? Glasklart!

Men svaret är faktiskt inte glasklart, om jag inte sätter mig själv framför mitt ex i det andra exemplet. Och är det det vi lär oss som små, att man skall sätta sig själv framför andra? Knappast! Det var inte konstigt att situationen gav mig huvudbry, och att jag varken visste ut eller in.

Det var inte förrän jag hittade en vettig liknelse, som jag kunde hitta ut ur detta. När man åker flygplan får man ju nämligen en demonstration just när planet är på väg att lyfta. Man får reda på att syrgasmasker kommer att komma fram om det är nödvändigt för passagerarna, p.g.a. tryckfall i kabinen. Man får också reda på att man om man har barn med sig skall sätta syrgasmasken på sig själv först, och sedan på sitt barn. Det är ju rätt självklart, för om man börjar med att sätta masken på barnet först och sedan börjar förlora medvetandet, så kan ju knappast barnet sätta masken på dig, men om du själv har masken på dig, kan du ju hjälpa barnet även om barnet har börjat förlora medvetandet.

Och precis detta är nyckeln. Om man är två personer, och den ena är i konstant kris, skall du då fokusera på att hjälpa den personen hela tiden? Det leder med största sannolikhet till att du förlorar din energi och din förmåga att hjälpa över huvud taget. Så, både för din egen skull och den krisande personen, behöver du ibland säga ”stopp”, sluta hjälpa till, och gå i från och hämta andan. Precis som med syrgasmasken!

Det är förstås bra och givande att hjälpa andra, men inte till priset av att man offrar sig själv.

Jag behöver också tillägga att gränser sätter man för sin egen skull, inte för andras. Det verkar vara en vanlig myt att man sätter gränser för barn för deras egen skull, men så är det alltså inte. Däremot kan barn behöva hjälp att sätta sina egna gränser, och man kan behöva sätta gränser för barnen, för sin egen (och familjens) skull. Se t.ex. Jesper Juuls utmärkta ”Ditt kompetenta barn”, även om du inte själv har barn, för att läsa mer om detta.